Drömmens ögon

I Per Wästbergs memoarbok De hemliga rummen från 2006 kan man (bland mycket annat läsvärt material) läsa följande som jag citerar från en av hans barndoms jungfrur.

''I drömmen ser du med ögonens baksida. De måste övas varje natt så att de aldrig blir närsynta.''

En puff för hemsidan och Dr Bose .Net

Glöm inte bort Pretto films hemsida. Sedan en tid tillbaka finns där ett udda retroavsnitt betitlat Dr Bose .Net. På hemsidan kan ni läsa bakgrunden till den sajten och även få instruktioner om den lugubra och inte helt logiska navigeringsstrukturen. Just nu felar den dessutom, arbete pågår att lösa det. Gammal Java ska förhoppningsvis ges nytt liv. Därför kommer här en länk och ingång till en del av materialet - Andy Pandy. Högtalare på, lek med musen! För den över bilderna med olika hastighet och kombinationer... Älska eller hata det!

Uppdateringarna av hemsidan kommer att öka under sommaren. Snart drar filmarbetet igång med ökad intensitet och texter, nytt material och arbetskopior på sekvenser från En Morpheinists Drömmar kommer att läggas ut. Håll utkik!

Äntligen - re:frame!

Nu kan man utan krångel och letande köpa en mängd tidigare svåråtkomliga eller knappt alls åtkomliga filmer. Här finns ren experimentfilm men även mer ordinär kvalitetsfilm liksom viss asiatisk, dokumentärer och utbildningsfilm. Det är bara att botanisera på hemsidan. Det går att söka på genre, ämne, samlingar m.m. Vill man beställa är det enkelt eftersom re:frame har ett samarbete med Amazon när det gäller inloggning och betalning. Jag har just nu beställt By Brakhage - Anthology - Criterion Collection utgiven av det utmärkta Criterion som är ledande när det gäller kvalitetsutgåvor på DVD.

Alltså: re:frame nästa!

Kvällshymn

All historieskrivning är rekonstruktion - det förflutna skapas i samtiden. Vi minns för att förstå det som är.

Om konsten att aldrig bli klar

Essäkonstens fader och nestor Michel de Montaigne skrev sina berömda essäer på ett sätt som gör att de fortfarande talar till oss - vi läser med nöje och igenkännande och plötsligt har en kommunikation upprättats mellan denne aristokrat från 1500-talet och oss nutida läsare. Även om det kräver lite understöd från goda förläggare.

Montaigne skrev, läste, funderade, la till, prövade en ny tanke, skrev om. Han blev aldrig färdig. Så ock Pretto films blogginlägg. Det kan löna sig att återvända för en omläsning - omläsningens lov omhuldas i allmänhet. Gamla blogginlägg kan således ha försetts med ny, kompletterande text eller någon tanke förkastats och därmed strukits. Att ständigt pröva och ifrågasätta är fundamentalt. Därför blev Montaignes mest frekventa fråga "Vad vet jag?" Så sant.

Sugen på en kritisk artikel om IB?

En sådan står givetvis att finna i nya numret av den eminenta filmblaskan Film & TV med Stefan Jarl som ansvarig utgivare.

I senaste numret finns en lång artikel av Håkan Lagher, min ungdoms Schlager-hjälte (om ni mig rätt förstår). Artikeln har rubriken Bergmans demoner, på riktigt och vi får följa artikelförfattarens jakt på kritiska och därmed kompletterande källor till den rika flora av välanpassade texter som har producerats, både innan förra sommaren och efteråt. Köp och läs är ett enkelt råd.

Detta gäller även för den intervjubok som kom ut i april om Stefan Jarl av Cyril Hellman. I boken hörs även Lukas Moodysson, Jonas Åkerlund, Mikael Persbrandt och Thommy Berggren m.fl.

Vad är en prettofilm - ejenklien?

Fundera, välj, klicka och rösta! Ejenklien?

Urban Etyd

Fragment från en stad - Stockholm 08. En kortfilm från Pretto film - i väntan på En Morpheinists Drömmar.

Norden i Midsummer

flm #3

Den nya svenska filmtidskriften flm, eller som den så mycket riktigt titulerar sig i underrubriken - en kulturtidskrift om film - har kommit med sitt sommarnummer. Det känns välmatat och läsaren kan bl.a. ta del av en stor artikel om klädskaparen Mago, Magos Magiska Mode, som gjorde mycket kostym till filmer. Här finns även en en kortare artikel om filmkritiken då och nu. En större artikel tittar närmare på film som bevis; ett nerslag hos stockholmspolisens bildanalysgrupp. Alltså: ich kaufe, du kaufst etc!

Missa inte heller flm:s hemsida/blogg! Nyheter, kommentarer, förlängningar.

Mediebildernas byggstenar - ny avhandling

Den 22 maj hade jag nöjet att åhöra en disputation vid Linköpings universitet, Tema Q, dvs Tema kultur och samhälle vid institutionen för samhällsutveckling och kultur (ISAK). Avhandlingen - Ryktbarhetens ansikte - Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige - försvarades av Andreas Nyblom. Han behandlar en tidigare outforskad aspekt av svensk litteratur- och kulturhistoria: författaren som celebritet, för att citera från avhandlingens abstract.

Jag var även med i trädgårdsminglet i väntan på betygsnämndens dom. Givetvis gick det bra; avhandlingen är på många sätt lysande och ett spännande bidrag till litteraturens mediehistoria. Efter detta blev det mingel, vin och tilltugg på Linköpings slott under ledning av landshövding Björn Eriksson som med sedvanlig kraftfull stämma gjorde en snabbexposé över slottets historia. Kvällen, för mig, rundades av på Munkkällaren i nära anslutning till Domkyrkan, där disputationsmiddagen serverades. Ett stort tack för detta, Andreas!

En insiktsfull recension av avhandlingen finns att läsa i Svenska Dagbladet. Jag har även kommenterat artikeln där, men den är ännu inte synlig. Antingen försvann den i cybern eller så passerar den redaktionen för granskning.

Till sist - avhandlingen är spännande och väl värd att läsa i sin helhet. Den är utgiven på Atlantis förlag och kan köpas här - gör det!

Alltid aktuellt citat

Cinema is far too rich and capable [as] a medium to be merely left to the storytellers.
Peter Greenaway

Woody Allen on Dean Martin Show

Enjoy!

Woody Hall - Allen i hallen

Regn råder, liksom juni. Det ligger en avi i hallen om ett stort brev att hämta ut. Det rör sig med största sannolikhet om Woody Allens senaste novell/essäsamling, 25 år efter att den förra kom ut. Titeln är Mere Anarchy. Som gammal Woodyist förväntar jag mig några riktigt trevliga läsupplevelser så som recensionerna har låtit, åtminstone här i Sverige. Ännu en bok således till de välfyllda reolerna. Som den danske skämttecknaren Storm P. så väl har formulerat det - Det er adskillige år siden, at jeg rørte en bog i denne reol, men det er en stor behagelighed at vide, at de står der.

Innan en bok hamnar i någon av mina bokhyllor har den givetvis lästs. Detta kan dock ske på olika sätt beroende på om det är en fackbok, ett uppslagsverk eller någon form av skön litteratur. Just nu pågår läsning av flera böcker samtidigt. En vana eller ovana, jag vet inte vilket.

Fortsatt läsning pågår av Noréns dagbok, vad annat är att vänta pga sidornas antal. Men även för att formen gör att det går bra att läsa i den lite då och då. Eller aldrig, som många av hans belackare menar. Det har skrivits ett antal läsvärda artiklar sedan den kom ut, bl.a. i DN av Carina Rydberg och Thommy Berggren.

I läshögen ligger även en ny roman av Peter Glas som också driver det eminenta bokförlaget Bakhåll i Lund. Den nya boken heter Antikvariat Kalebass och kretsar kring mycket med utgångspunkt från antikvariatet där olika människor möts i samtal och berättelser. Efter att nyligen ha sett om Scorseses dokumentärfilm om Bob Dylan, No Direction Home, så köpte jag lätt postumt, dvs långt efter utgivningen, hans Chronicles, Volume one, med oskuret främre snitt. Slutligen återfinns en bok med text och bilder om Helen Mirren, In the frame - My Life in Words and Pictures. Nyss avslutad är Ulf Lundells senaste roman Vädermannen, en på många sätt utmärkt roman och med ett ovanligt koncentrerat språk för att komma från Lundells metalltyper.

Music for Alien Civilisations

Sveriges Radio P2 gav nyligen ut en CD med titeln ovan. Trevligt nog fick jag den i veckan som promotion från Håkan Lidbo, välmeriterad musiker m.m. som deltar med ett stycke av totalt 13 på CD:n. För oss som lyssnar på programmet Ström är detta projekt välkänt. Låtarna sändes ut i rymden den 4 juni via Esrange i Kiruna för att andra civilisationer ska kunna fånga upp olika ljudbilder - musik - av jorden. Lidbo deltar med Planet Earth. Medverkar gör även andra namnkunniga inom electronica - Olof Dreijer från The Knife och Andreas Tilliander m.fl. CD:n rekommenderas för lyssning! Gärna i en anläggning med möjlighet att återge äkta djupbas. Ström har slutat för året men de två sista programmen går fortfarande att lyssna på - här!

Allt hänger ihop

Tizian, den berömde målaren från 1500-talets Venedig, målade sent i livet en allegori över klokheten - An Allegory of Prudence. Överst på tavlan finns en latinsk text som fritt översatt lyder att nuets klokhet bygger på dåtidens erfarenhet för att inte äventyra framtiden. Detta får mig att tänka på ett tidigare blogginlägg ang de tre tempusen då, nu och sedan och hur de är oskiljaktiga i människans intellekt. Tavlan hänger på The National Gallery i London.

Mina drömmars stad

I drömmen, liksom i bästa fall inom en del av filmkonsten, ges verkligheten en osedvanlig skärpa. Denna är eftersträvansvärd. Om drömmars innehåll säger vi ofta: det var så verkligt, precis som i verkligheten, fast tydligare.

Under 1940- och 50-talen kom ett antal svenska filmer som helt eller delvis kan benämnas nyskapande, experimentella eller avantgarde. Just kopplingen mellan den då frambrytande moderniteten och staden som fond för filmiska betraktelser blev vanlig. Hit hör filmer som Arne Sucksdorffs Människor i stad 1947, Pontus Hulténs och Gösta Winbergs En dag i staden 1955 i den dadaistiska traditionen, ett annat populärt spår för filmer i gränslandet under den här tiden. Här finns även Peter Weiss långfilm Hägringen från 1959. Några år tidigare, 1956, skrev Weiss boken Avantgardefilm där ett helt kapitel ägnas staden som motiv. Jag återkommer inom kort med inlägg angående detta kapitel. Ett eget ex. av boken är på väg till mig från Antikvariat Röda rummet i Uppsala.

Andreas Feininger - en Stockholmsfavorit

1936 gav arkitekten och fotografen Andreas Feininger ut boken ''Stockholm''. Efter att Bauhausskolan stängdes 1933 efter nazisternas övertagande flyttade han till Stockholm. I boken möter vi det då nya Stockholm - Fredhäll, Gärdet, Slussen, Västerbron. Han plåtade gärna med infraröd film vilket gav skarpa konturer och hårda kontraster.

Stockholms Stadsmuseum gav ut en bok med ett urval bilder i samband med en utställning 1991 - Andreas Feininger Stockholm 1933-1939. Nu är det åter dags att visa dem på stadsmuseet. I höstas visades utställningen på American-Scandinavian House, 58 Park Avenue i New York. Se bilderna! Staden känns. Bilderna från Kungsgatan är superba. Bilderna på Västerbron och Tranebergsbron likaså. Se Kungsklippan byggas. Se bilderna från Prästgatan och njut av kompositionen. Kanske finns även boken från 1991 i nytryck i samband med utställningen? I så fall värd ett köp. Feiningers egen bok från 1936 är svår att få tag i. En snabbkoll på antikvariat.net gav inga träffar. Däremot finns utställningsboken att köpa för 125-150 kronor.

Andreas Feininger? Inte så känd i Sverige trots sina sex år här på 1930-talet men i övrigt en av världens mest kända fotografer.

Innocence

Gör just nu en djupdykning i Björks låt Innocence från senaste plattan Volta som kom ut för ganska precis ett år sedan. Jag har alltså köpt Innocence - Collectors Box som kom ut i mars i år och består av en enda låt - i olika multimediaformat och remixer på CD, DVD samt två tunga 12" vinyler. Subben får jobba hårt när vardagsrummet/studion förvandlas till ett tungt pumpande electronicahak. Om jag vill ha variation sätter jag på Earth Intruders - Collectors box med samma upplägg. Eller varför inte Declare Independence - Collectors Box. Men den sistnämnda har jag ännu inte, restnoterad. I bästa fall kommer den, annars slutsåld. Dessa utgåvors djärva upplägg har gått ut i en ''very very limited edition'' som det står på omslagen. Pretto film rekommenderar dessa utgåvor av många skäl; musiken, djärvheten, den konstnärliga friheten, layouten och pillandet med alla lager av omslag.

Misströsta inte!

I morgon kommer nya inlägg.

Att leka med tiden

Effekten ''filmåldrande'' i olika videoredigeringsprogram är flitigt utnyttjad av alla. I KOBRA används effekten dock endast visuellt. Filmare har länge använt olika sätt att i en berättande historia hitta på olika knep för att tala om för publiken att nu gör vi en tillbakablick, nu gör vi ett besök i drömriket etc. I Bergmans Smultronstället minns vi de utfrätta svartvita bilderna från Borgs dröm om sin egen död. Det ultimata gestaltandet av speed får vi i filmen Requiem for a dream från 2000 i regi av Darren Aranofsky. Genom klipp och kameraarbete får tittaren en riktig tripp av det icke behagliga slaget - tiden och tingen presenteras som de upplevs av den som tagit drogen - i det här fallet den gamla mamman till den lätt kriminaliserade sonen. Hon får bantningspiller utskrivna som innehåller drogen.

Att leka med tiden och dess olika associationer kan även göras i musik. Ett exempel är den vackra visan Minnet av Dan Andersson i Sofia Karlssons version, tonsatt av Thorstein Bergman. Sista strofens sista rader upprepas med brus och sång á la stenkaka. Enkelt men effektivt ges musik och text en extra dimension av flydda tider. ''...och nu är allt ett minne, en saga från igår.'' Ett annat exempel hämtar jag från en kommande vis-CD av Patrik Eriksson, Visor från Lövhagen - Om dagen vid mitt arbete som följs direkt av ytterligare en sång. Här förstärks tidskänslan, dvs den tid som flytt, med ett sound hämtat från de tidiga phonografrullarna. Slutligen nämner jag Hans Appelqvists spännande ljudvärld som lyssnaren möter den i albumen Bremort och Naima. I ljudbilden förekommer bl.a. samplat tal av den gamla skådespelerskan Naima Wifstrand (1890-1968). Hur det låter kan höras här, välj Naimamelodin eller En lektion i ansvar. Bra recensioner av Naima och Bremort finns att läsa här.

Påminnelse

Detta är en blogg med syftet att berätta om det pågående arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar - tillsammans med väl utvalda sidospår. Jag behöver även påminna mig själv om detta faktum. Inläggen är ofta lite längre och handlar oftast inte om färskvaror. Detta gör att det går alldeles utmärkt, i synnerhet för nya läsare, att botanisera fritt bland äldre inlägg både här och på min s.k. första blogg. Länkarna hittar ni till höger på sidan. Detta sagt eftersom uppdateringarna ibland dröjer - viljan finns men inte alltid tiden.

Söndagsmatiné - New York 1959

Skuggor. Shadows. Var då? På Manhattan. Så kom den att heta när filmen gick upp på biograferna i Sverige 1962, Skuggor på Manhattan. Som så ofta är det bara här som en väl uttänkt filmtitel, ofta brutalt, ändras. Originaltiteln är alltså Shadows, punkt slut. John Cassavetes debutfilm om ett antal människor och deras relationer, inbördes och mot en fond av den då aktuella hipster- och beatscenen, har en struktur som ansluter till jazzens fria dito. Här hörs läckra saxsolon av Shafi Hadi och bassolon av Charles Mingus. Kameran följer tätt inpå i olika miljöer; New Yorks gator inte minst, lägenheter, klubbar och barer. Och frågan är: Är livet mer än skuggor av det vi vill uppnå?

Filmen blev, tillsammans med några andra, stilbildande och påverkade tidiga filmer av både Jean-Luc Godard och Martin Scorsese. Mycket har skrivits om både filmen och dess betydelse. Läs mer här om Cassavetes och hans filmer.

Minnets arkitektur

I regikommentarerna till Du levande på DVD berättar Roy Andersson att flera av miljöerna är skapade från minnet av olika platser. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hans scenografier. Det jag fastnar för är (o)likheten med hur saker och ting ser ut i våra drömmar. Även den kopplingen gör Roy Andersson. Minnet omskapar verkligheten och återger den men med olika delar förstorade; olika proportioner och sammanhang som skapar nya bilder och bildar på så sätt arkitekturen i det andra landet, landet som icke är men som vi ändå återvänder till varje natt. Att ur minnet återskapa något, att använda avstånd i tid och rum som en måttstock och räknesticka och låta dettta påverka hur t.ex. en arkitektonisk miljö rent fysiskt ser ut är ett intressant verktyg. Detta är en sorts exil som har stor betydelse för all skapande verksamhet.

Film som uppstår

Ibland uppstår en film i ett sammanhang och miljö där vardagen och dess människor rör sig och blir medverkande. En sådan film är kortfilmen Faran är över - tur att någon tror på Sverige. Filmen är gjord av konstnären Dorinel Marc 1995 och är två minuter lång. ''Gatumusikern Alexander Golod, från före detta Sovjetunionen, sitter och sjunger en vacker rysk sång i Stockholms tunnelbana. Han förstår inte svenska och är helt omedveten om den bild han förmedlar till de förbipasserande som läser in honom i texten på den reklamskylt för tidningen Expressen som han placerat sig framför - 'Tur att någon tror på Sverige'.'' Beskrivningen av filmen är hämtad från boken Konst som rörlig bild - från Diagonalsymfonin till Whiteout från 2006.

En annan kortfilm som jag kommer att tänka på i detta sammanhang är Håkan Alexanderssons film Åtelns motsats från 1994. Filmens speltid är som så ofta bestämd av filmrullens längd. I en mycket långsam utåkning dokumenterar kameran (dold för de förbipasserande) en man som står i ett gathörn i Stockholms city. I ena handen håller han en skylt på vilken det står ''Arbetslös''. Den andra handen hålls öppen på tiggarvis. Alla går förbi honom under den tid filmen varar - 10 minuter.

Givetvis ''uppstår'' ingen film; det krävs ett öga - ett subjekt - och ett medium. Men denna höga grad av omgivningens medskapande i dessa två filmer är intressant.

Psykologer tittar på film

Sedan något år tillbaka arrangeras filmvisningar på Kulturhusets Klarabiograf. Jonas Moskin är psykologi-studerande och arrangör av detta återkommande event. Publiken är blandad och består långtifrån inte bara av psykologer. Senaste visningen var filmen Motståndaren, en fransk film från 2002. Efter visningen inleddes ett samtal med publiken av psykologen Cecilia Hector. Ett av hennes inlägg finner jag intressant i förhållande till mitt nuvarande filmprojekt, En Morpheinists Drömmar. "En välgjord film går man in i som om det vore ens egen dröm. Film är definitivt den konstart som mest liknar våra drömmar." Moskin säger "...en bra film är i första hand ett konstverk, och i andra hand någonting annat som man kan bryta ner och analysera." Källa: DN-artikel 20080429.

Carl Henrik Svenstedt

Filmaren och författaren Carl Henrik Svenstedt har varit fortsatt produktiv och gett ut två böcker och gjort två nya filmer under de senaste åren. Boken Sprängskiss har fått lysande recensioner och rekomenderas varmt. Boken är utgiven på Rönnells Antikvariat, som även gett ut titlar som Pavan av Elis Eriksson och Svensk fluxus av Bengt af Klintberg.

Hans nya film Harg! Platsens musik kan snart köpas via Svenstedts hemsida. Filmen hade premiär i Mjölby i lördags och skildrar hans barndomstrakt Västra Harg i Östergötland genom ljud och bild.

På min första blogg skrev jag ett inlägg om Svenstedts artikel i nr 1 2007 av den eminenta tidskriften Film & TV om antologin Konst som rörlig bild - från Diagonalsymfonin till Whiteout. Läs mitt blogginlägg om boken och artikeln här. Tanken var att få igång en diskussion om konstfilmen. Inlägget är även publicerat på Svenstedts blogg/hemsida. Jag kommer att ta upp tråden igen.

Stig Larsson vs. Pasolini

Författaren, dramatikern, regissören m.m. Stig Larsson samlade för några år sedan ihop sina artiklar, skrivna under några decennier och publicerade i olika tidningar och tidskrifter, många nu svåråtkomliga. Bonniers gav ut hela klabbet under titeln Artiklar 1975-2004. De är fortfarande läsvärda och även bildande, detta gamla men hedervärda ord. Boken går att köpa bl.a. på AdLibris.

Boken innehåller bl.a. sju essäer om film publicerade i BLM 1982-1985. Den första av dem heter Pasolinis Filmpoesi.

Artikeln tar sin utgångspunkt från när Stig Larsson i mitten av sextiotalet läste just en BLM-artikel av Pasolini, Filmpoesi. Pasolini gör i artikeln många exakta iakttagelser om filmens väsen. Han gör en distinktion mellan prosaisk och poetisk film. Film är till sin karaktär samtidigt extremt subjektiv och extremt objektiv, hävdar han.

Stig Larssons referat och reflektioner kring Pasolinis text är spännande och tvingar läsaren - på ett nöjsamt sätt - att fundera på fundamentala frågor om film och hur den upplevs av betraktaren. Båda menar att det finns en skillnad mellan upplevelsen av den föreställda filmen och den verkliga. Kanske finns det en annan film som löper parallellt med den verkliga. Men den visar sig endast flyktigt, går inte att ta på, att göra den till sin - i det ögonblicket är den försvunnen. På samma sätt har jag bekrivit stadens undflyende gestalt när man som boende i en stad försöker göra den till sin. Jag citerar från filmmanuskriptet till En Morpheinists Drömmar:

Att fästa sig vid en stad är att koppla känslor till platser. Så försöker man göra den till sin. ”Min stad” existerar bara den korta tid innan vi formulerar tanken om 'Min stad'. Sedan börjar förfallet – upplösningen, glömskan, det krampaktiga fasthållandet.

Missat Warholutställningen?

1968 - jag gick i tredje klass, i Paris stängdes cinemateket och Leif Nylén gjorde vad han berättar om i en aktuell DN-artikel. Men det var också året då Moderna museet i Stockholm öppnade den första retrospektiva utställningen med Andy Warhols konst.

2007/2008 - dags igen för en ännu större Warholutställning på Moderna i samarbete med Stedelijk Museum i Amsterdam. Idag söndag stänger utställningen och alla de 706 föremålen skingras delvis.

Några enkla tips för de som har missat utställningen men ändå vill uppleva den.

1. Köp katalogen! En av de bästa i genren utställningskataloger. Den både speglar utställningens mångfald men ger också, och inte minst, relevant bakgrundsinfo till Warhols konstnärskap. Välmatad och inbunden (sydd) vilket gör att den håller för många bläddringar.
2. På utställningen visades 31 filmer, 40 provfilmer, 6 videor, 42 tv-avsnitt och 13 ljudband rullade (nåja, bildligt talat). Ett sätt att få en uppfattning om Warhols stora film- och videoproduktion är att köpa några av dem på DVD. SubDVD i Stockholm eller Amazon i England erbjuder ett bra urval i varierande prisklasser. Själv har jag en samling med bl.a. Empire State Building och Blow Job.
3. Sätt på en vinylklassiker (eller en CD) - The Velvet Underground & Nico från 1967 med bl.a. Lou Reed och producerad av Warhol.
4. Köp den bästa dokumentärfilmen om Lou Reed - Lou Reed Rock and Roll Heart, vinnare på Sundance och Berlin filmfestivaler 1998. I denna, och i några andra dokumentärer, ges också en inblick i Warhols The Factory där bandet repade och flera personer från det digra följet kring Warhol kan beskådas.
5. Se filmen Basquiat från 1996 av Julian Schnabel. Andy Warhol spelas av David Bowie och vi får följa en gatumålare som Warhol tar sig an från uppgång till fall.

Läsning pågår - Noréns dagbok

Boken är utan tvekan både läsvärd och viktig; alltså har jag köpt den och läsning pågår. En artikel i Aftonbladet av Sigge Eklund ger en enkel men som jag tror sann bild av den recensions-förvirring som den framträder i olika recensioner av boken. De omtalade, men fåtaliga, sågningarna är givetvis inte det som är bokens essens. Läsningen fortsätter...

Unga klara hotat

Läs Suzanne Ostens debattinlägg i DN. Jag lyfter fram en av många teaterupplevelser som jag haft där - Syrener 1914/Irinas nya liv, som sattes upp 1996. Länge sedan? Inte i minnet!

Svartsladd

Läste nyss att dokumentärfilmaren Ebbe Gilbe är död. För något år sedan gick hans högst sevärda film om ön Rügen, Drömmar om det goda livet, på TV. Den minns jag fortfarande. En mycket rik film med personligt tilltal, poetiskt bildspråk och reflektioner som tränger utanför bildrutorna. Leif Furhammar tecknar ett porträtt av Gilbe i en DN-artikel från i fredags.

Vampyrmytens förnyare

Ajvides Låt den rätte komma in har transformerats till film av Tomas Alfredsson. Tyvärr går den inte upp på biograferna förrän i höst. Men den har redan visats på många filmfestivaler och vunnit flera priser, nu senast på Tribeca Film Festival i New York, där den vann högsta priset i berättarklassen, skriver DN. Jag inväntar hösten och tänker på Blackeberg, som jag regelbundet besöker. Det brukar ju sitta någon där, i gungan, när jag går förbi...

Gunvor Nelson revisited

Jag har i min tidigare blogg kommenterat boken om Gunvor Nelson - Still Moving i ljud och bild. Från förordet av John Sundholm, universitetslektor vid Karlstads universitet, citerar jag följande.

''Gunvor Nelsons produktion visar på vilka möjligheter som finns då man förhåller sig öppet till bild- och ljudkonst. Inom filmen är det nästintill en absurditet att film blivit en gängse nämnare för ett sätt att organisera bild och ljud i tid så att längden är normerad, bilden underordnad ljudet, och allt i sin tur underordnat en episk mål-medvetenhet. Ett lineärt berättande som ofta hindrar oss från att iaktta färg och föremål, ljus och ljud, ting och tystnad. Ett sådant fördomsfritt förhållningssätt har tvingat fram ett militäristiskt ordbruk: avantgarde är ursprungligen en term tagen från den franska arméns vokabulär. Avantgardet är arméns förtrupp. Benämningen har således slagits fast av ett centrum som själv varken förmår eller vill gå före.''

Detta synsätt på film överensstämmer helt med mitt eget. I boken finns en intervju med Gunvor Nelson där hon kommenterar sina filmer, den rika floran av epitet för den bild- och ljudkonst hon och många andra representerar med sina filmer och tankar och reflektioner kring filmens olika samverkande element.

När det gäller de många olika namnen på den här typen av film - avantgardefilm, experimentfilm, poetic cinema, konstfilm och många fler - så väljer hon helst personal film. Den frihet ny teknik ger värdesätter hon också; att inte vara beroende av ett filmlabb utan att kunna producera själv hela vägen.

Rytmer och upprepningar liksom att komponera med ljud och bild i tid är viktiga element i en film. Ljud har som vi alla vet en oerhört avgörande roll i hur vi uppfattar bilden. Precis som i musik är pauser - frånvaro av ljud - viktiga och kan fås att spela med och mot bilderna.

Att skapa en dynamik mellan olika former är viktigt men även att arbeta med spänningar och kontraster. En kontrast är den mellan svartvitt och färg. Även i en färgbild kan man arbeta med dynamik och kontraster - att låta en färg dominera och lyftas fram mot i övrigt nedtonade färger.

Slutligen, Gunvor Nelson tillhör de filmskapare som fortsätter skapandeprocessen hela vägen, inte minst vid redigeringen. Tagningarna är som byggstenar och det är själva filmen som ger ledtrådar till vart den är på väg. Jag kan bara instämma.

Plagiat

I dessa tider av massmediernas megalopolisbildningar ökar risken för upprepningar och till och med plagiat obönhörligt. Men detta gäller även reverserat. Det eminenta trumsolot i min kortfilm Urban etyd har sin av mig ohörda förlaga i filmen Once a thief från 1965, regisserad av Ralph Nelson. För de som har TCM rullar den där under en period just nu. I filmens inledning ser vi trummisen motklippt med ett butiksrån - och hör samtidigt trumsolot från Once a thief - och Urban etyd.

Nytt filmklipp - Urban etyd

På Pretto films hemsida läggs just nu upp ett klipp betitlat enligt ovan. Denna treminutersfilm, alltså lika lång som en filmrulle super-8 film, redigerades i helgen till den musik som löper genom filmen. Musiken spelades in i fredags med ett gammalt Cubase med hjälp av den ljudbank som följer med till nu aktuella Kore player och mixades i lördags med Samplitude SE No. 9. Bilder valdes ut och redigerades om i några fall och ett videosnapshot taget med en digitalkameras videofunktion letades fram. För- och eftertexter är skrivna med fonten Windsor som Woody Allen använder i nästan alla sina filmer. Pretto? Jajamänsan!

Direktlänk till Screen Tests på Pretto films hemsida.

Söndagsmatiné

Biografmaskinisten laddade idag in en fransk klassiker, La Belle Captive av Alain Robbe-Grillet från 1983, i Pretto films studiobiograf. Regissören är kanske mest känd som den som förnyade romankonsten på 1960-talet. Då kom hans bok "För en ny roman" ut som blev en ledstjärna för många andra författare och även filmare. Han avled 86 år gammal i februari 2008. Han skrev även manus till den film som kom att betyda mycket för filmskaparna inom den franska nya vågen - "I fjol i Marienbad" i regi av Alain Resnais från 1961. Enligt en DN-artikel den 18 april 2008 tycks dagens filmklimat i Frankrike vara i kris som på så många andra håll.

I korthet handlar det om att försöka fånga det flöde som livet består av, vare sig det gäller i litteraturen eller filmen. Han ville locka läsaren/betraktaren in i labyrinten. En kort översikt av hans författarskap och filmskapande finns i en DN-artikel.

I filmen La Belle Captive fortsätter hans utforskande av detta flöde och icke linjära berättande, intrikat kryddat med handfasta referenser till Magrittes måleri. Läs här en fördjupande artikel om denna film med tonvikt på tavelreferenserna.

Soundtracket till detta inlägg är Van Der Graaf Generators utsökta Pawn Hearts från 1971 i en CD-utgåva från 2005 med fyra bonusspår. Hur de låter går att höra här - rulla ner till avsnittet Van Der Graaf Generator Free Download MP3 (stream).

Och landskapen skall vandra in i mig

Den vackra rubriken skrevs av Plura Jonsson i sin nyutkomna bok Resa genom ensamheten. En rik bok som är ett måste för alla oss som följt Eldkvarn genom det ljuva livet. Just nu snurrar ett av deras högkvalitativa alster, Sånger från Nedergården från 1994, som bakgrund till min läsning av boken. Detta skrivs i all hast under ett planerat läsavbrott.

Nyligen läste jag om en annan man, biografin om Ulf Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den, i tre volymer av Måns Ivarsson. I ett annat liv i en annan tid satt jag en gång i ett kök på Söder och käkade hans egenhändigt ihopsnajdade banan- och chokladtårta till sitt hjärtas dam, dåförtiden. Det var henne jag kände. Hur lever livet nu G? Jag vet väl på ett ungefär, såg dig och din familj i tv-filmen för några år sedan.

I de skälvande slutminuterna av årets bokrea köpte jag på nätet boken Fotograferna av Micke Berg. Han är fotograf och ger i boken en personlig bild av hur fotograflivet såg ut på Söder och andra ställen från 1970-talet och framåt. Här möter vi både kända och mindre kända fotografer och deras slit för att ta sig fram inom och ibland utanför yrket. Han är lite gnällig ibland, Micke Berg, och boken har ganska många korrekturfel men bilderna i boken håller hög klass. Och viktigast: hans råd till alla fotografer inklusive honom själv. Vill ingen ge ut din fotobok? Ge ut den själv! Vill ingen ställa ut dina bilder? Ställ ut dem själv! Det går. Gör!

Alla böckerna behandlar en personlig historia som utspelar sig några decennier bort och fram till idag. Det personliga vävs samman med tidsandan och samhällets utveckling i stort och smått. För egen del tar jag just nu, när detta skrivs, fasta på deras beskrivningar som gäller Söder, min egen hembygd och vars urbana landskap vandrat in i mig för att stanna.

Tom Waits

Givetvis finns Tom Waits i mina mediahyllor, företrädesvis Stringhyllor, den klassiska med tre hyllpan som vann Bonniers Folkbiblioteks tävling om bästa bokhylla 1949 - eftersom de passar så bra till CD och DVD. För CD-skivor rekommenderar jag att några extra hyllplan inhandlas i någon välsorterad andrahandsbutik. Fem hyllplan i en "trea" ger maximalt innehåll men tyvärr lite för snålt utrymme för fingrarna när en CD ska plockas ut. 1996 gav Kalmar Konstmuseum ut en förträfflig liten skrift om Nisse Strinning och alla hans möbler m.m. "Nisse Strinning bakåt och framåt" är titeln och kan åtminstone köpas på antikvariat.

Waits är en musiker och sångare som bland mycket annat förenar experimentella ljudvärldar med vackra melodier. Jag såg honom på Cirkus i Stockholm 1999. Det var en perfekt kväll för alla som uppskattar hans artisteri. Samma år sattes hans föreställning The Black Rider upp på Dramaten, Elverket som jag också såg. Hans skivor från 1970-talet fram till idag är alla fullt njutbara och åldras inte. Tom Waits olika uttryck, som de har utvecklats och varierats, är unika.

Han har även medverkat i flera filmer och gör en suverän rolltolkning som Renfield i Francis Ford Coppolas Dracula från 1992, en av de bästa filmatiseringarna av en handfull som håller sig nära originalberättelsen av Bram Stoker.

Eftersom Waits är en sällsynt gäst i Sverige så får man nöja sig med att titta på DVD:er från olika konserter eller på några av de dokumentärfilmer som gjorts om honom, som omväxling till skivorna. På Amazon i England finns ett bra utbud.

Beatnik kit

Några års helt oplanerat samlande (och som därigenom inte har varit något samlande) har resulterat i följande föremål:

1) PC-spelet The Dark Eye
2) Musik-CD:n Allen Ginsberg Meditation Rock
3) Romanen On the Road av Jack Keruoac
4) Filmen Naked Lunch av David Cronenberg

The Dark Eye kom jag över av en händelse. Spelet kom ut i oktober 1995 och skrevs för plattformen Windows 95. I spelet möter oss en högst kuriös värld och ett persongalleri som etsar sig fast. Handlingen förs framåt av tre olika historier av Edgar Allan Poe. I spelet hör vi William S. Burroughs röst som Edwin och även som en berättarröst. Läs mer här...

Allen Ginsberg spelade in Meditation Rock på Kulturhuset i Stockholm 1983, utgiven av Bakhåll Sound Archive. CD:n, förpackad i en speciell plåtbox, gavs ut 1999. En kortare artikel om Ginsbergs många olika insatser kan läsas här.

Kerouacs mytomspunna roman On the Road kom nyligen ut i en oförkortad, läs ocensurerad, upplaga - The Original Scroll. Här finns också ett flertal introduktioner till texten. Läs mer om romanen här.

Filmen Naked Lunch bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Filmen kom 1991 och rekommenderas starkt. Den blandar Burroughs roman med stoff från hans eget liv.

Det är intressant hur olika saker, som till synes slumpmässigt hamnat i ens hem vid en viss tidpunkt, plötsligt börjar interagera med varandra. Så kan det åtminstone framstå. Den här hör till den och den där har ju en koppling till... Osynliga nätverkstrådar dras och skapar nya tankebanor.

Så återstår frågan: Ska man fortfarande läsa och lyssna på dessa gamla, numera döda, beatniks? Jupp!

Citatdags

Att tvivla är mig lika kärt som veta.
Dante, Inferno

Så det så! För så är det väl? Eller...

Of houses and men

Kommer ni ihåg Plutarchos? Den gamle grekiska författaren och filosofen m.m. som levde i ett förr för länge sedan. Kanske mest känd för sina biografier och jämförelser av greker och romare i boken Parallella liv. Han var också den ultimata essayisten Montaignes favorit.

I en skrift om vedergällning tar Plutarchos upp frågan om stadens och individens identitet. Här kommer han in på vad man numera brukar kalla sega strukturer kontra snabbare förändringscykler. De sistnämnda står människan för; hon kan relativt raskt förändras till nästintill oigenkännlighet. Men stadens identitet är mer stabil. Intressant är att han med staden i första hand avser dess invånare och i andra hand stadens arkitektur.

Givetvis är de båda oskiljaktiga och varandras förutsättningar. Men en stad utan människor, t.ex. en ruinstad, dvs. en stad utan liv, är det en stad? Nå, tillsammans bildar de en levande organism. På samma sätt som de tre fundamentala tempusen då, nu och sedan inte går att särskilja i ett mänskligt intellekt - de interagerar ständigt och står i beroendeförhållande till varandra - så är en stad summan av sitt förflutna, både gott och ont som har passerat. Alla dessa händelser överlagras och blir en del av en odelbar helhet. Om detta har även t.ex den italienska författaren Italo Calvino skrivit i sin bok De osynliga städerna, en läsupplevelse för den som ännu inte har läst den och en bok att återvända till för oss som har plöjt dess sidor ett antal gånger.

Inlägget skrevs till ännu en klassiker, den 2007 utkomna Dylan, Limited Edition, Deluxe Box set, en trippel-CD med Dylan förpackad i en lyxig kartongkassett klädd med röd klot, booklet m.m. och CD-skivor helt i svart och med "skivspår" präglade på etikettsidan likt en gammal vinyl och individellt förpackade i omslag á la vinyl inklusive ryggetikett - nostalgi av den rara sorten. Rekommenderas av Pretto film.

Söndagsmatiné

Denna regniga söndag bjuder jag mig själv på en DVD-matiné. Jag väljer Lars von Triers Europa från 1991. En film med många kvaliteter, både filmiska och skådespelarmässiga. Inledningens hypnotiska del med Max von Sydows suggestiva stämma förflyttar betraktaren till Tyskland i oktober 1945. Ernst-Hugo Järegård gör här en roll som konduktören Uncle Kessler, en rolltolkning som sätter sig tungt i mig. En del av filmmusiken tar fasta på tågets rytm och leker med och imiterar dopplerffekten från förbipasserande bomklockor, vilket är mycket effektfullt. En del av agerandet sker både mot och med en backprojection vilket tillför nya dimensioner till filmen. Ett delvis grafiskt, svart-vitt foto kombineras med färgsekvenser och bidrar till den egenartade stämning som löper genom hela filmen.

Läs mer om filmen på The Internet Movie Database.

Nu rullar tåget...

Oneway Elevator - testklipp från En Morpheinists Drömmar

80 MB, wmv-fil.

Om Roy Anderssons scenografier

Miljöer som både kommunikativa och stämningsskapande element har alltid varit viktiga för Roy Anderssons filmer, som jag ser det. Inte lika tydligt och uttalat i hans examensfilm från filmskolan, Lördagen den 5.10 från 1969, men visst finns med-vetenheten om miljöernas medverkan i filmen redan där. I En kärlekshistoria och Giliap växer miljöernas betydelse som relief och medaktör till skådespelarnas agerande. Men fortfarande inom ramen för hur många andra filmer hanterar samspelet miljö och agerande. Men där finns en känslighet och medvetenhet om detta samspel.

Nyligen släpptes Du levande på DVD. Som extramaterial finns en för mig, och säkert många fler, stark sekvens med hopklippta scenografier i urval från filmen. Redovisningen är enkel; från en helbild av scenografin gör kameran en utåkning så att gränsen mellan scenografin och studiomiljön synliggörs. I detta möte, i gränslandet mellan det mycket medvetet gestaltade och studiorummets tekniska arrangemang, uppstår något spännande. Hur dessa miljöer ser ut och vilken stämning de förmedlar är känt sedan framför allt Sånger från andra våningen. De minitiöst utprovade och välarrangerade studiobyggena är för mig som arbetar med det byggda kulturarvet i alla dess former, dvs slott och herrgårdar, kyrkor, bostadshus m.m. på landet och i staden, oerhört intressanta.

De urbana miljöer och interiörer, främst från modernismens byggnader som de kom att se ut i vårt svenska folkhemsbyggande och från det sena 1800-talets stenstad, som möter oss i filmen ger en stark närvarokänsla men samtidigt en förhöjd sådan. På samma sätt som i vissa delar av måleriet, som är en viktig inspirations-källa för Roy Andersson, förmedlar filmens sekvenser genom scenografin och inte minst ljussättningen en förhöjd verklighetskänsla. Genom studiobyggena blir det också möjligt att förtäta scenografins innehåll och att ta fasta på det signifikativa samtidigt som miljöerna inte exakt går att återfinna i någon stad, vilket är i linje med att heller inte välja kända skådespelare som "skymmer sikten" för replikerna. Som stockholmare och byggnadsantikvarie kan jag givetvis ändå inte låta bli att koppla ihop och känna igen element från några stockholmsmiljöer. Eller?

Inom den offentliga kulturmiljövården är autencitet ett av flera viktiga värdekriterier. Det är därför intressant att de byggnads-miljöer som vi ser i filmen, vare sig det är en exteriör eller en interiör, känns i magen på mig, en igenkänningens beröring eftersom jag har en egen fysisk och känslomässig erfarenhet av de miljöer som presenteras. När sedan den skapade verkligheten krackelerar vid kamerans utåkning i extramaterialet så skälver den andra verkligheten till.

Hisnande...

Filmpoesi

Elakt barn har många namn. Så även den s.k. konstfilmen. Den beskylls ofta för att vara skum, hemlig, pretentiös, mumlandes med sig själv, allvarlig och högstämd. Så kan den också vara. För den som söker, men med viss möda, kommer dock ett bredare spektrum att visa sig. Detta oaktat om det gäller ett video-konstverk eller en berättande film.

För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll. Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt - vilket oftast kräver en omväg.

Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!

Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.

Om likheter

Några korta reflektioner om samstämmiga idéer från film-regissörer jag gärna läser om - förutom att jag gärna ser deras filmer.

I den senaste artikelfloran om Roy Andersson i samband med filmen Du Levande så har jag fäst mig vid hans tankar om drömmen som han använder i Du Levande. Hans tankar om den upplösta tiden i en eventuell tredje film känns också spännande. Detta därför att jag i Morpheinisten använder mig av drömmar på olika plan och även har en syn på Tiden som alltid närvarande i alla sina vanligaste tempus samtidigt - då, nu, sedan.

Kristian Petri ser i en kort artikel i DN likheter mellan den gamla kyrkogårdens husliknande gravmonument i Paris och den levande staden. I Morpheinisten finns en sekvens där gravstenar parallellklipps mot husfasader för att åstadkomma en liknande verkan.

Verner Herzog kan man säga mycket om. Det jag tänker på nu är ett citat från ännu en DN-artikel: "Det är enbart genom att uppfinna, fabricera och iscensätta som man kan nå en sådan grad av intensiv verklighet." Detta gäller ju även Roy Anderssons skäl för att lägga så lång tid på sina studiobyggen för att nå fram till en förhöjd verklighet. "Verkligheten" låter sig ju inte fångas så enkelt som att bara spela in den rakt upp och ner. Detta är fundamentalt i all konst och gäller ju alla delar i filmprocessen, vare sig det gäller ljudet eller någon annan del. Detta ställer även frågan: Hur dokumentär är, och ska, en dokumentärfilm vara? Denna fråga är gammal - skillnaden mellan "verklighet" och "konst". Givetvis ska det finnas en skillnad - vägen dit kan se ut på många olika sätt. Jag tänker på Erland Josephsons replik i filmen Spelar du ikväll? från 2006, när han återberättar vad Tjechov sa om skillnaden mellan teater och verklighet och om vikten att särskilja de båda. Vad han sa? Se filmen! Hyr den t.ex. här!

I Peter Bryngelssons läsvärda bok Filmmusik - det komponerade miraklet kan man bland mycket annat läsa om musik till stumfilm, perioden 1895-1927. Musik vid den här tiden, och framför allt i sydeuropa med en utbredd analfabetism långt fram i modern tid, utfördes tillsammans med en person bakom duken som gjorde ljudeffekter och ibland även läste textskyltarna som en levande voice-over och fungerade tillsammans som en tolkare i realtid av filmens budskap. Detta noterar jag eftersom Morpheinisten tidigt har en serie texter som visas respektive läses, både som en tankemässig bakgrund till några fundamentala uppfattningar om den tid och plats som filmen tillkommit i och som en fördjupad överenskommelse med publiken om den illusionskonst som film är.

Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.

Riv husen!

Byggnader engagerar. Vare sig de bara står där eller riskerar att rivas. Eller byggas. Just nu rullar en senkommen debatt om det vinnande förslaget till biblioteksbyggnad bredvid Asplunds bibliotek i Stockholm och som innebär att tre befintliga huskroppar måste rivas. Ett svart hotell har tyst växt upp ur marken kring Norra Bantorget. Ännu ett storskaligt hotell byggs i cityområdet just nu.

Alla förändringar ger upphov till reaktioner - vare sig det ska byggas eller rivas. Eller bara handlar om förfall. I städer ger det en särskild känsla att stå på en plats där någonting har rivits - och det gäller ju de allra flesta platser i en stad sett över tid. Starkast känns detta om man har en egen minnesbild av platsen och av det eller de hus som har stått där. Men om området är väl dokumenterat, som t.ex. Klarakvarteren i City, så kan även detta retroaktivt väcka starka känslor hos de som inte var med då. Ett rivet hus, en tom plats ger en stark känsla av förgänglighet. Vi kramar inte bara träd utan även hus. Varför vi gör detta är en komplex fråga, men inte svår att förstå.

Tar man fram äldre kartor över en stad och jämför med dagens utseende så finner man oftast att konstanterna är relativt få och förändringarna långt större än man trott. Men konstanterna finns där och är viktiga - en del av platsens identitet och historia; de sega strukturer som länkar vidare bakåt men också fungerar som ett avstamp mot det som kan komma.

Det enda säkra under historiens gång är förändring. Den finns alltid där, den drivande kraften som omfattar och omskapar Det nya och Det gamla. En avgörande faktor är själva förändringstakten. Den är på djupet viktig för oss människor.

Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.

Christer Strömholm

Man kan säga att det alltid är lämpligt att se på Christer Strömholms fotografier. Därför säger jag det nu. Se dem, läs texter om och av honom. Snabbaste vägen just nu är att ta länken http://www.stromholm.com/index2.htm

Kloka ord: "Ifrågasett"
Christer Strömholm

Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.

Slutstation Slussen

I september 2005 skrev Jonas Thente en artikel om den då lika aktuella Slussen i Stockholm. Hans beskrivning av Slussen som en döende patient och stadens mekanismer är läsvärda. Här finns överensstämmelser med både Italo Calvino och Plutarchos idéer. Och mina egna. Läs den här!

Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.