Om Roy Anderssons scenografier

Miljöer som både kommunikativa och stämningsskapande element har alltid varit viktiga för Roy Anderssons filmer, som jag ser det. Inte lika tydligt och uttalat i hans examensfilm från filmskolan, Lördagen den 5.10 från 1969, men visst finns med-vetenheten om miljöernas medverkan i filmen redan där. I En kärlekshistoria och Giliap växer miljöernas betydelse som relief och medaktör till skådespelarnas agerande. Men fortfarande inom ramen för hur många andra filmer hanterar samspelet miljö och agerande. Men där finns en känslighet och medvetenhet om detta samspel.

Nyligen släpptes Du levande på DVD. Som extramaterial finns en för mig, och säkert många fler, stark sekvens med hopklippta scenografier i urval från filmen. Redovisningen är enkel; från en helbild av scenografin gör kameran en utåkning så att gränsen mellan scenografin och studiomiljön synliggörs. I detta möte, i gränslandet mellan det mycket medvetet gestaltade och studiorummets tekniska arrangemang, uppstår något spännande. Hur dessa miljöer ser ut och vilken stämning de förmedlar är känt sedan framför allt Sånger från andra våningen. De minitiöst utprovade och välarrangerade studiobyggena är för mig som arbetar med det byggda kulturarvet i alla dess former, dvs slott och herrgårdar, kyrkor, bostadshus m.m. på landet och i staden, oerhört intressanta.

De urbana miljöer och interiörer, främst från modernismens byggnader som de kom att se ut i vårt svenska folkhemsbyggande och från det sena 1800-talets stenstad, som möter oss i filmen ger en stark närvarokänsla men samtidigt en förhöjd sådan. På samma sätt som i vissa delar av måleriet, som är en viktig inspirations-källa för Roy Andersson, förmedlar filmens sekvenser genom scenografin och inte minst ljussättningen en förhöjd verklighetskänsla. Genom studiobyggena blir det också möjligt att förtäta scenografins innehåll och att ta fasta på det signifikativa samtidigt som miljöerna inte exakt går att återfinna i någon stad, vilket är i linje med att heller inte välja kända skådespelare som "skymmer sikten" för replikerna. Som stockholmare och byggnadsantikvarie kan jag givetvis ändå inte låta bli att koppla ihop och känna igen element från några stockholmsmiljöer. Eller?

Inom den offentliga kulturmiljövården är autencitet ett av flera viktiga värdekriterier. Det är därför intressant att de byggnads-miljöer som vi ser i filmen, vare sig det är en exteriör eller en interiör, känns i magen på mig, en igenkänningens beröring eftersom jag har en egen fysisk och känslomässig erfarenhet av de miljöer som presenteras. När sedan den skapade verkligheten krackelerar vid kamerans utåkning i extramaterialet så skälver den andra verkligheten till.

Hisnande...