Of houses and men

Kommer ni ihåg Plutarchos? Den gamle grekiska författaren och filosofen m.m. som levde i ett förr för länge sedan. Kanske mest känd för sina biografier och jämförelser av greker och romare i boken Parallella liv. Han var också den ultimata essayisten Montaignes favorit.

I en skrift om vedergällning tar Plutarchos upp frågan om stadens och individens identitet. Här kommer han in på vad man numera brukar kalla sega strukturer kontra snabbare förändringscykler. De sistnämnda står människan för; hon kan relativt raskt förändras till nästintill oigenkännlighet. Men stadens identitet är mer stabil. Intressant är att han med staden i första hand avser dess invånare och i andra hand stadens arkitektur.

Givetvis är de båda oskiljaktiga och varandras förutsättningar. Men en stad utan människor, t.ex. en ruinstad, dvs. en stad utan liv, är det en stad? Nå, tillsammans bildar de en levande organism. På samma sätt som de tre fundamentala tempusen då, nu och sedan inte går att särskilja i ett mänskligt intellekt - de interagerar ständigt och står i beroendeförhållande till varandra - så är en stad summan av sitt förflutna, både gott och ont som har passerat. Alla dessa händelser överlagras och blir en del av en odelbar helhet. Om detta har även t.ex den italienska författaren Italo Calvino skrivit i sin bok De osynliga städerna, en läsupplevelse för den som ännu inte har läst den och en bok att återvända till för oss som har plöjt dess sidor ett antal gånger.

Inlägget skrevs till ännu en klassiker, den 2007 utkomna Dylan, Limited Edition, Deluxe Box set, en trippel-CD med Dylan förpackad i en lyxig kartongkassett klädd med röd klot, booklet m.m. och CD-skivor helt i svart och med "skivspår" präglade på etikettsidan likt en gammal vinyl och individellt förpackade i omslag á la vinyl inklusive ryggetikett - nostalgi av den rara sorten. Rekommenderas av Pretto film.