Stig Larsson vs. Pasolini

Författaren, dramatikern, regissören m.m. Stig Larsson samlade för några år sedan ihop sina artiklar, skrivna under några decennier och publicerade i olika tidningar och tidskrifter, många nu svåråtkomliga. Bonniers gav ut hela klabbet under titeln Artiklar 1975-2004. De är fortfarande läsvärda och även bildande, detta gamla men hedervärda ord. Boken går att köpa bl.a. på AdLibris.

Boken innehåller bl.a. sju essäer om film publicerade i BLM 1982-1985. Den första av dem heter Pasolinis Filmpoesi.

Artikeln tar sin utgångspunkt från när Stig Larsson i mitten av sextiotalet läste just en BLM-artikel av Pasolini, Filmpoesi. Pasolini gör i artikeln många exakta iakttagelser om filmens väsen. Han gör en distinktion mellan prosaisk och poetisk film. Film är till sin karaktär samtidigt extremt subjektiv och extremt objektiv, hävdar han.

Stig Larssons referat och reflektioner kring Pasolinis text är spännande och tvingar läsaren - på ett nöjsamt sätt - att fundera på fundamentala frågor om film och hur den upplevs av betraktaren. Båda menar att det finns en skillnad mellan upplevelsen av den föreställda filmen och den verkliga. Kanske finns det en annan film som löper parallellt med den verkliga. Men den visar sig endast flyktigt, går inte att ta på, att göra den till sin - i det ögonblicket är den försvunnen. På samma sätt har jag bekrivit stadens undflyende gestalt när man som boende i en stad försöker göra den till sin. Jag citerar från filmmanuskriptet till En Morpheinists Drömmar:

Att fästa sig vid en stad är att koppla känslor till platser. Så försöker man göra den till sin. ”Min stad” existerar bara den korta tid innan vi formulerar tanken om 'Min stad'. Sedan börjar förfallet – upplösningen, glömskan, det krampaktiga fasthållandet.