Cykeltjuven | Boken

(Click!) Bartolini skrev boken 1946, 1948 kom Vittorio De Sicas film med svensk premiär i februari 1950. Ett år senare, 1951, kom den första svenska (och enda) översättningen av Karin Alin ut på Fritzes förlag.

Filmen, den italienska neorealismens flaggskepp, blev flerfaldigt belönad och har återkommande utsetts till en av världens bästa filmer. Roy Andersson är en av många filmregissörer som har Cykeltjuven som favorit. Den finns givetvis i mitt filmbibliotek.

Mitt exemplar av boken har hört till Eugen Franssons boksamling, enligt en grön anilinstämpel och är en gåva från kamrat J. Boken går att köpa i antikvariat.

Minnets arkitektur

I regikommentarerna till Du levande på DVD berättar Roy Andersson att flera av miljöerna är skapade från minnet av olika platser. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hans scenografier. Det jag fastnar för är (o)likheten med hur saker och ting ser ut i våra drömmar. Även den kopplingen gör Roy Andersson. Minnet omskapar verkligheten och återger den men med olika delar förstorade; olika proportioner och sammanhang som skapar nya bilder och bildar på så sätt arkitekturen i det andra landet, landet som icke är men som vi ändå återvänder till varje natt. Att ur minnet återskapa något, att använda avstånd i tid och rum som en måttstock och räknesticka och låta dettta påverka hur t.ex. en arkitektonisk miljö rent fysiskt ser ut är ett intressant verktyg. Detta är en sorts exil som har stor betydelse för all skapande verksamhet.

Om Roy Anderssons scenografier

Miljöer som både kommunikativa och stämningsskapande element har alltid varit viktiga för Roy Anderssons filmer, som jag ser det. Inte lika tydligt och uttalat i hans examensfilm från filmskolan, Lördagen den 5.10 från 1969, men visst finns med-vetenheten om miljöernas medverkan i filmen redan där. I En kärlekshistoria och Giliap växer miljöernas betydelse som relief och medaktör till skådespelarnas agerande. Men fortfarande inom ramen för hur många andra filmer hanterar samspelet miljö och agerande. Men där finns en känslighet och medvetenhet om detta samspel.

Nyligen släpptes Du levande på DVD. Som extramaterial finns en för mig, och säkert många fler, stark sekvens med hopklippta scenografier i urval från filmen. Redovisningen är enkel; från en helbild av scenografin gör kameran en utåkning så att gränsen mellan scenografin och studiomiljön synliggörs. I detta möte, i gränslandet mellan det mycket medvetet gestaltade och studiorummets tekniska arrangemang, uppstår något spännande. Hur dessa miljöer ser ut och vilken stämning de förmedlar är känt sedan framför allt Sånger från andra våningen. De minitiöst utprovade och välarrangerade studiobyggena är för mig som arbetar med det byggda kulturarvet i alla dess former, dvs slott och herrgårdar, kyrkor, bostadshus m.m. på landet och i staden, oerhört intressanta.

De urbana miljöer och interiörer, främst från modernismens byggnader som de kom att se ut i vårt svenska folkhemsbyggande och från det sena 1800-talets stenstad, som möter oss i filmen ger en stark närvarokänsla men samtidigt en förhöjd sådan. På samma sätt som i vissa delar av måleriet, som är en viktig inspirations-källa för Roy Andersson, förmedlar filmens sekvenser genom scenografin och inte minst ljussättningen en förhöjd verklighetskänsla. Genom studiobyggena blir det också möjligt att förtäta scenografins innehåll och att ta fasta på det signifikativa samtidigt som miljöerna inte exakt går att återfinna i någon stad, vilket är i linje med att heller inte välja kända skådespelare som "skymmer sikten" för replikerna. Som stockholmare och byggnadsantikvarie kan jag givetvis ändå inte låta bli att koppla ihop och känna igen element från några stockholmsmiljöer. Eller?

Inom den offentliga kulturmiljövården är autencitet ett av flera viktiga värdekriterier. Det är därför intressant att de byggnads-miljöer som vi ser i filmen, vare sig det är en exteriör eller en interiör, känns i magen på mig, en igenkänningens beröring eftersom jag har en egen fysisk och känslomässig erfarenhet av de miljöer som presenteras. När sedan den skapade verkligheten krackelerar vid kamerans utåkning i extramaterialet så skälver den andra verkligheten till.

Hisnande...

Om likheter

Några korta reflektioner om samstämmiga idéer från film-regissörer jag gärna läser om - förutom att jag gärna ser deras filmer.

I den senaste artikelfloran om Roy Andersson i samband med filmen Du Levande så har jag fäst mig vid hans tankar om drömmen som han använder i Du Levande. Hans tankar om den upplösta tiden i en eventuell tredje film känns också spännande. Detta därför att jag i Morpheinisten använder mig av drömmar på olika plan och även har en syn på Tiden som alltid närvarande i alla sina vanligaste tempus samtidigt - då, nu, sedan.

Kristian Petri ser i en kort artikel i DN likheter mellan den gamla kyrkogårdens husliknande gravmonument i Paris och den levande staden. I Morpheinisten finns en sekvens där gravstenar parallellklipps mot husfasader för att åstadkomma en liknande verkan.

Verner Herzog kan man säga mycket om. Det jag tänker på nu är ett citat från ännu en DN-artikel: "Det är enbart genom att uppfinna, fabricera och iscensätta som man kan nå en sådan grad av intensiv verklighet." Detta gäller ju även Roy Anderssons skäl för att lägga så lång tid på sina studiobyggen för att nå fram till en förhöjd verklighet. "Verkligheten" låter sig ju inte fångas så enkelt som att bara spela in den rakt upp och ner. Detta är fundamentalt i all konst och gäller ju alla delar i filmprocessen, vare sig det gäller ljudet eller någon annan del. Detta ställer även frågan: Hur dokumentär är, och ska, en dokumentärfilm vara? Denna fråga är gammal - skillnaden mellan "verklighet" och "konst". Givetvis ska det finnas en skillnad - vägen dit kan se ut på många olika sätt. Jag tänker på Erland Josephsons replik i filmen Spelar du ikväll? från 2006, när han återberättar vad Tjechov sa om skillnaden mellan teater och verklighet och om vikten att särskilja de båda. Vad han sa? Se filmen! Hyr den t.ex. här!

I Peter Bryngelssons läsvärda bok Filmmusik - det komponerade miraklet kan man bland mycket annat läsa om musik till stumfilm, perioden 1895-1927. Musik vid den här tiden, och framför allt i sydeuropa med en utbredd analfabetism långt fram i modern tid, utfördes tillsammans med en person bakom duken som gjorde ljudeffekter och ibland även läste textskyltarna som en levande voice-over och fungerade tillsammans som en tolkare i realtid av filmens budskap. Detta noterar jag eftersom Morpheinisten tidigt har en serie texter som visas respektive läses, både som en tankemässig bakgrund till några fundamentala uppfattningar om den tid och plats som filmen tillkommit i och som en fördjupad överenskommelse med publiken om den illusionskonst som film är.

Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.