Kring mitten av sextiotalet fångades jag för första gången av en filmkamera, när jag var 6-7 år. Den äldre kompisen hade fått en super-8 och filmade här och där på Söder, däribland mig. Ganska snart började filmerna få lite mer struktur. Parallellt med detta spelade vi in olika påhittade historier på band, även busringningar ingick som spelades in med en avlyssnings-mikrofon. Detta fortsatte i flera år.
1972, när jag var 12-13 år, köptes min första stereoanläggning som bestod av en
Sony TC 630 rullbandspelare med en inbyggd förstärkare och löstagbara högtalare och inte minst två mikrofoner samt hörlurar av märket Pioneer. Bandarn köptes av en trevlig försäljare, Christer Holm, i en musikaffär på Hornsgatan. Han var med i ett för mig då helt nytt band,
Splash, som 1972 kom ut med sin första skiva,
Ut på vischan. I affären spelade han upp en demoinspelning från den kommande skivan. Jag blev impad och tyckte det lät väldigt bra och drog till med influenser från
Blood, Sweat & Tears som jag gillade då. Minns att detta togs emot som en komplimang. Innan köpet och ofta efteråt besökte jag affären och hade, som jag minns det, trevliga samtal med Christer. Det här var på den tiden man fick både längta och spara till saker som man ville köpa. Ganska snart kompletterades denna uppsättning med en skivspelare, en begagnad
Dual 1010, fristående modell
. Med spolbandspelaren spelades många obskyriteter och historier, pastischer på radioprogram m.m. in tillsammans med en annan kompis. Visitkort inskaffades också, ljudtekniker benämnde jag mig själv på Inspelningsbolaget Stockholmia. Lite senare tryckte jag en skylt med namnet
Studio Monolit när jag i högstadiet pryade som handsättare på ett tryckeri på Söder. Flera manus, som faktiskt fanns, har jag sparat. Några inspelningar finns kvar, 30 år gamla, men inte särskilt många, tyvärr (för de inblandade).
Smalfilmerna blev mer avancerade, det stora projektet som jag deltog i hette
När det sa ja i prinsens mage, en historia tydligt präglad av
Monty Python. Då hade jag hamnat i tonåren och de äldre kompisarna gick på gymnasiet. Klippningen gjordes av de äldre och ockuperade ett helt rum, klippbord fanns ännu inte i vår värld. Ljud, röster och musik ingick och för att få någorlunda synk vid visningar så startades alla apparater med att dra ur/sätta i en av propparna för elen.
Gymnasieåren präglades mycket av skrivande. Omfångsrika uppsatser präntades och t.o.m. av mig begärda extra sådana. En novell fick jag refuserad av en tidning, med all rätt. Under denna tid fortsatte filmintresset även hos min smalfilmande kompis som lite senare, när jag hade börjat på universitetet, gick en ettårig filmkurs på en folkhögskola i Stockholm. Men innan dess, slår det mig nu, hade vi gått med i
Sollentuna filmklubb. Långt ifrån Söder men där fanns bra utrustning att låna, hade vi snappat upp.
I filmklubben ingick då att göra en gemensam produktion. Kompisen och jag hamnade hemma hos författaren
Peter Pohl, som länge hade arbetat med smalfilm också. Efter ett inledande möte så hoppade vi av, vilket inte blev poulärt. Vi hade redan bestämt oss för att spela in vårt eget manus -
Vägen ifrån. Denna film spelades bl.a. in i Småland i min mormors gamla hus. Filmkameran, nu en
Beaulieu super-8, lånade strålkastare, filter, en bandspelare av märket
Uher 4000 Report samt några schysta
Sennheisermikrofoner m.m. kördes ner till huset. Trots noggrann kontroll av elen så blev det lite hett i ledningarna vid en tagning, ett av rummen hade kvar gammal tygislolerad kulo - svettigt! Filmen klipptes på ett lånat klippbord från filmklubben, ett ombyggt 16mm-bord. Äntligen en film med synkat ljud även om filmen inte hade några läppsynkade repliker.
I början på 1980-talet hade vi och en kille som kompisen träffat under filmkursen börjat att jobba på ett gemensamt manus. Det blev många trevliga kvällar och manusskrivande, ofta på restauranger och pubar. 1983 bodde jag i andra hand i en ateljé, dvs en lägenhet avsedd som detta, på Hornspuckeln. Nu hade vi fått kontakt med
Filmverkstan på Skeppsholmen och fått en handledare där. Efter att ha godkänt vårt ihopknåpade bildmanus med hjälp av den tredje medlemmen som hade visat sig vara dekoratörsutbildad och kunde rita hyggligt så fick vi låna utrustning att provskjuta filmen i 8mm. Platser rekades, bl.a. nerlagda delar av Serafens sjukhus (gamla Serafimerlasarettet). Vi använde även min lägenhet och drog in en massa elslukande strålkastare. Det hör till saken att jag hade lovat att inte använda för mycket el, eftersom det var en ateljé så var den rejält uppsäkrad och det var därmed en dyr grundavgift som temporärt var bortförhandlad. Efter vår testfilmning där dök det upp saftiga elräkningar som fick återverkningar ett år framöver. Tyvärr sprack hela projektet av olika skäl.
Under denna tid startade vi även en ljud- och bildförening,
Ljudbildarna. Vi var väl ett tiotal, högst, personer som skaffade en källarlokal i Vasastan. Flera av dem hade gått den ettåriga filmkursen. Vi köpte gemensamt in en del utrustning, ljudprylar och ett system med två diaprojektorer för att kunna göra diaspel. Vi hade bl.a. en
Revox G36 (nyservad av bandspelarnestorn
Gerhard Schubert, fortfarande verksam) och en
Teac 4-kanals mixer. Förutom fix med lokalen och inköp av grejer så gick min tid mest åt att serva både folk och apparater. Efter några år gled jag därför ur det hela.
Om mina filmrelaterade möten i samband med filminspelningar på Skansen har jag berättat om i tidigare blogginlägg liksom om mina sju dygn på Dramaten m.m.
1980 började jag på Skansen som s.k. stugvärd. Några av de personer jag träffade då umgås jag mycket gärna med fortfarande. Det året träffade jag bl.a. Mats som då spelade i bandet
Apgnägg, rattade inspelningar och tillsammans med övriga band gav ut både mer och mindre kända band på etiketten
Whale Records. Mats hade även då gjort filmmusik till filmen
Underjordiskt sällskap - en fredagsresa under Stockholm (1979). Två år senare blev det mer filmmusik till den animerade kortfilmen
Pensionatet tillsammans med
Göran Agdur. Konstellationen kallade sig
The Bruce Brothers och spelade in musiken på
EMS (elektronmusikstudion), Studio A2 i Stockholm. Sedan slutet av sjuttiotalet hade Mats även varit delägare i filmbolaget
Cineglaz. Bolagets stora uppgift var en film om de då pågående arkeologiska uträvningarna vid Gamla riksdagshuset, det som kom att kallas för
Riksgropen. Det blev ett omfattande och spännande material som tyvärr ännu inte har färdigställts. Jag har sett stora delar av materialet, bl.a. en tidig grovklippning, och kan bara säga att vi är många som skulle bli glada om detta material visades! Att denna uppfattning delas av många arkeologer vet jag också. Tillsammans med en kompanjon driver Mats idag en ljudstudio,
Phonurgia Audio. De har specialiserat sig på ljudrestaurering och överföringar av analoga inspelningar till digitalt format. Men de har även ett antal artister knutna till studion, senast ut var
Martin Sundlers första CD
En ny start hösten 2009. Under 1980-talet gav jag även ut
Vinylparadiset, ett sketch- och musikprogram tydligt inspirerat av
Kjell Alinges samtida radioprogram. Mitt 'program' distribuerades dock via kassettband i exklusiva upplagor, dvs i få exemplar till den närmsta kretsen.
Under en kort tid arbetade jag som programproducent på
Västerorts kulturkommitté. Dessa lokala kontor löd då under Stockholms kulturförvaltning. Det blev ett av mina mest krävande jobb men också oerhört kul. Jag gjorde allt från att boka och förhandla om gage med artister, boka lokal, boka t.ex. pianostämmare, sälja biljetter, köpa blommor och mackor att ställa i logen, ta emot både artist och publik - kort sagt allt! Det hann hända mycket under de månader jag arbetade där.
Tommy Körberg & Stefan Nilsson och
Klara soppteater var några som passerade.
Fortsättning följer.
Inlägg
