Andreas Feininger - en Stockholmsfavorit

1936 gav arkitekten och fotografen Andreas Feininger ut boken ''Stockholm''. Efter att Bauhausskolan stängdes 1933 efter nazisternas övertagande flyttade han till Stockholm. I boken möter vi det då nya Stockholm - Fredhäll, Gärdet, Slussen, Västerbron. Han plåtade gärna med infraröd film vilket gav skarpa konturer och hårda kontraster.

Stockholms Stadsmuseum gav ut en bok med ett urval bilder i samband med en utställning 1991 - Andreas Feininger Stockholm 1933-1939. Nu är det åter dags att visa dem på stadsmuseet. I höstas visades utställningen på American-Scandinavian House, 58 Park Avenue i New York. Se bilderna! Staden känns. Bilderna från Kungsgatan är superba. Bilderna på Västerbron och Tranebergsbron likaså. Se Kungsklippan byggas. Se bilderna från Prästgatan och njut av kompositionen. Kanske finns även boken från 1991 i nytryck i samband med utställningen? I så fall värd ett köp. Feiningers egen bok från 1936 är svår att få tag i. En snabbkoll på antikvariat.net gav inga träffar. Däremot finns utställningsboken att köpa för 125-150 kronor.

Andreas Feininger? Inte så känd i Sverige trots sina sex år här på 1930-talet men i övrigt en av världens mest kända fotografer.

Innocence

Gör just nu en djupdykning i Björks låt Innocence från senaste plattan Volta som kom ut för ganska precis ett år sedan. Jag har alltså köpt Innocence - Collectors Box som kom ut i mars i år och består av en enda låt - i olika multimediaformat och remixer på CD, DVD samt två tunga 12" vinyler. Subben får jobba hårt när vardagsrummet/studion förvandlas till ett tungt pumpande electronicahak. Om jag vill ha variation sätter jag på Earth Intruders - Collectors box med samma upplägg. Eller varför inte Declare Independence - Collectors Box. Men den sistnämnda har jag ännu inte, restnoterad. I bästa fall kommer den, annars slutsåld. Dessa utgåvors djärva upplägg har gått ut i en ''very very limited edition'' som det står på omslagen. Pretto film rekommenderar dessa utgåvor av många skäl; musiken, djärvheten, den konstnärliga friheten, layouten och pillandet med alla lager av omslag.

Misströsta inte!

I morgon kommer nya inlägg.

Att leka med tiden

Effekten ''filmåldrande'' i olika videoredigeringsprogram är flitigt utnyttjad av alla. I KOBRA används effekten dock endast visuellt. Filmare har länge använt olika sätt att i en berättande historia hitta på olika knep för att tala om för publiken att nu gör vi en tillbakablick, nu gör vi ett besök i drömriket etc. I Bergmans Smultronstället minns vi de utfrätta svartvita bilderna från Borgs dröm om sin egen död. Det ultimata gestaltandet av speed får vi i filmen Requiem for a dream från 2000 i regi av Darren Aranofsky. Genom klipp och kameraarbete får tittaren en riktig tripp av det icke behagliga slaget - tiden och tingen presenteras som de upplevs av den som tagit drogen - i det här fallet den gamla mamman till den lätt kriminaliserade sonen. Hon får bantningspiller utskrivna som innehåller drogen.

Att leka med tiden och dess olika associationer kan även göras i musik. Ett exempel är den vackra visan Minnet av Dan Andersson i Sofia Karlssons version, tonsatt av Thorstein Bergman. Sista strofens sista rader upprepas med brus och sång á la stenkaka. Enkelt men effektivt ges musik och text en extra dimension av flydda tider. ''...och nu är allt ett minne, en saga från igår.'' Ett annat exempel hämtar jag från en kommande vis-CD av Patrik Eriksson, Visor från Lövhagen - Om dagen vid mitt arbete som följs direkt av ytterligare en sång. Här förstärks tidskänslan, dvs den tid som flytt, med ett sound hämtat från de tidiga phonografrullarna. Slutligen nämner jag Hans Appelqvists spännande ljudvärld som lyssnaren möter den i albumen Bremort och Naima. I ljudbilden förekommer bl.a. samplat tal av den gamla skådespelerskan Naima Wifstrand (1890-1968). Hur det låter kan höras här, välj Naimamelodin eller En lektion i ansvar. Bra recensioner av Naima och Bremort finns att läsa här.

Påminnelse

Detta är en blogg med syftet att berätta om det pågående arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar - tillsammans med väl utvalda sidospår. Jag behöver även påminna mig själv om detta faktum. Inläggen är ofta lite längre och handlar oftast inte om färskvaror. Detta gör att det går alldeles utmärkt, i synnerhet för nya läsare, att botanisera fritt bland äldre inlägg både här och på min s.k. första blogg. Länkarna hittar ni till höger på sidan. Detta sagt eftersom uppdateringarna ibland dröjer - viljan finns men inte alltid tiden.

Söndagsmatiné - New York 1959

Skuggor. Shadows. Var då? På Manhattan. Så kom den att heta när filmen gick upp på biograferna i Sverige 1962, Skuggor på Manhattan. Som så ofta är det bara här som en väl uttänkt filmtitel, ofta brutalt, ändras. Originaltiteln är alltså Shadows, punkt slut. John Cassavetes debutfilm om ett antal människor och deras relationer, inbördes och mot en fond av den då aktuella hipster- och beatscenen, har en struktur som ansluter till jazzens fria dito. Här hörs läckra saxsolon av Shafi Hadi och bassolon av Charles Mingus. Kameran följer tätt inpå i olika miljöer; New Yorks gator inte minst, lägenheter, klubbar och barer. Och frågan är: Är livet mer än skuggor av det vi vill uppnå?

Filmen blev, tillsammans med några andra, stilbildande och påverkade tidiga filmer av både Jean-Luc Godard och Martin Scorsese. Mycket har skrivits om både filmen och dess betydelse. Läs mer här om Cassavetes och hans filmer.

Minnets arkitektur

I regikommentarerna till Du levande på DVD berättar Roy Andersson att flera av miljöerna är skapade från minnet av olika platser. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hans scenografier. Det jag fastnar för är (o)likheten med hur saker och ting ser ut i våra drömmar. Även den kopplingen gör Roy Andersson. Minnet omskapar verkligheten och återger den men med olika delar förstorade; olika proportioner och sammanhang som skapar nya bilder och bildar på så sätt arkitekturen i det andra landet, landet som icke är men som vi ändå återvänder till varje natt. Att ur minnet återskapa något, att använda avstånd i tid och rum som en måttstock och räknesticka och låta dettta påverka hur t.ex. en arkitektonisk miljö rent fysiskt ser ut är ett intressant verktyg. Detta är en sorts exil som har stor betydelse för all skapande verksamhet.

Film som uppstår

Ibland uppstår en film i ett sammanhang och miljö där vardagen och dess människor rör sig och blir medverkande. En sådan film är kortfilmen Faran är över - tur att någon tror på Sverige. Filmen är gjord av konstnären Dorinel Marc 1995 och är två minuter lång. ''Gatumusikern Alexander Golod, från före detta Sovjetunionen, sitter och sjunger en vacker rysk sång i Stockholms tunnelbana. Han förstår inte svenska och är helt omedveten om den bild han förmedlar till de förbipasserande som läser in honom i texten på den reklamskylt för tidningen Expressen som han placerat sig framför - 'Tur att någon tror på Sverige'.'' Beskrivningen av filmen är hämtad från boken Konst som rörlig bild - från Diagonalsymfonin till Whiteout från 2006.

En annan kortfilm som jag kommer att tänka på i detta sammanhang är Håkan Alexanderssons film Åtelns motsats från 1994. Filmens speltid är som så ofta bestämd av filmrullens längd. I en mycket långsam utåkning dokumenterar kameran (dold för de förbipasserande) en man som står i ett gathörn i Stockholms city. I ena handen håller han en skylt på vilken det står ''Arbetslös''. Den andra handen hålls öppen på tiggarvis. Alla går förbi honom under den tid filmen varar - 10 minuter.

Givetvis ''uppstår'' ingen film; det krävs ett öga - ett subjekt - och ett medium. Men denna höga grad av omgivningens medskapande i dessa två filmer är intressant.

Psykologer tittar på film

Sedan något år tillbaka arrangeras filmvisningar på Kulturhusets Klarabiograf. Jonas Moskin är psykologi-studerande och arrangör av detta återkommande event. Publiken är blandad och består långtifrån inte bara av psykologer. Senaste visningen var filmen Motståndaren, en fransk film från 2002. Efter visningen inleddes ett samtal med publiken av psykologen Cecilia Hector. Ett av hennes inlägg finner jag intressant i förhållande till mitt nuvarande filmprojekt, En Morpheinists Drömmar. "En välgjord film går man in i som om det vore ens egen dröm. Film är definitivt den konstart som mest liknar våra drömmar." Moskin säger "...en bra film är i första hand ett konstverk, och i andra hand någonting annat som man kan bryta ner och analysera." Källa: DN-artikel 20080429.

Carl Henrik Svenstedt

Filmaren och författaren Carl Henrik Svenstedt har varit fortsatt produktiv och gett ut två böcker och gjort två nya filmer under de senaste åren. Boken Sprängskiss har fått lysande recensioner och rekomenderas varmt. Boken är utgiven på Rönnells Antikvariat, som även gett ut titlar som Pavan av Elis Eriksson och Svensk fluxus av Bengt af Klintberg.

Hans nya film Harg! Platsens musik kan snart köpas via Svenstedts hemsida. Filmen hade premiär i Mjölby i lördags och skildrar hans barndomstrakt Västra Harg i Östergötland genom ljud och bild.

På min första blogg skrev jag ett inlägg om Svenstedts artikel i nr 1 2007 av den eminenta tidskriften Film & TV om antologin Konst som rörlig bild - från Diagonalsymfonin till Whiteout. Läs mitt blogginlägg om boken och artikeln här. Tanken var att få igång en diskussion om konstfilmen. Inlägget är även publicerat på Svenstedts blogg/hemsida. Jag kommer att ta upp tråden igen.

Stig Larsson vs. Pasolini

Författaren, dramatikern, regissören m.m. Stig Larsson samlade för några år sedan ihop sina artiklar, skrivna under några decennier och publicerade i olika tidningar och tidskrifter, många nu svåråtkomliga. Bonniers gav ut hela klabbet under titeln Artiklar 1975-2004. De är fortfarande läsvärda och även bildande, detta gamla men hedervärda ord. Boken går att köpa bl.a. på AdLibris.

Boken innehåller bl.a. sju essäer om film publicerade i BLM 1982-1985. Den första av dem heter Pasolinis Filmpoesi.

Artikeln tar sin utgångspunkt från när Stig Larsson i mitten av sextiotalet läste just en BLM-artikel av Pasolini, Filmpoesi. Pasolini gör i artikeln många exakta iakttagelser om filmens väsen. Han gör en distinktion mellan prosaisk och poetisk film. Film är till sin karaktär samtidigt extremt subjektiv och extremt objektiv, hävdar han.

Stig Larssons referat och reflektioner kring Pasolinis text är spännande och tvingar läsaren - på ett nöjsamt sätt - att fundera på fundamentala frågor om film och hur den upplevs av betraktaren. Båda menar att det finns en skillnad mellan upplevelsen av den föreställda filmen och den verkliga. Kanske finns det en annan film som löper parallellt med den verkliga. Men den visar sig endast flyktigt, går inte att ta på, att göra den till sin - i det ögonblicket är den försvunnen. På samma sätt har jag bekrivit stadens undflyende gestalt när man som boende i en stad försöker göra den till sin. Jag citerar från filmmanuskriptet till En Morpheinists Drömmar:

Att fästa sig vid en stad är att koppla känslor till platser. Så försöker man göra den till sin. ”Min stad” existerar bara den korta tid innan vi formulerar tanken om 'Min stad'. Sedan börjar förfallet – upplösningen, glömskan, det krampaktiga fasthållandet.

Missat Warholutställningen?

1968 - jag gick i tredje klass, i Paris stängdes cinemateket och Leif Nylén gjorde vad han berättar om i en aktuell DN-artikel. Men det var också året då Moderna museet i Stockholm öppnade den första retrospektiva utställningen med Andy Warhols konst.

2007/2008 - dags igen för en ännu större Warholutställning på Moderna i samarbete med Stedelijk Museum i Amsterdam. Idag söndag stänger utställningen och alla de 706 föremålen skingras delvis.

Några enkla tips för de som har missat utställningen men ändå vill uppleva den.

1. Köp katalogen! En av de bästa i genren utställningskataloger. Den både speglar utställningens mångfald men ger också, och inte minst, relevant bakgrundsinfo till Warhols konstnärskap. Välmatad och inbunden (sydd) vilket gör att den håller för många bläddringar.
2. På utställningen visades 31 filmer, 40 provfilmer, 6 videor, 42 tv-avsnitt och 13 ljudband rullade (nåja, bildligt talat). Ett sätt att få en uppfattning om Warhols stora film- och videoproduktion är att köpa några av dem på DVD. SubDVD i Stockholm eller Amazon i England erbjuder ett bra urval i varierande prisklasser. Själv har jag en samling med bl.a. Empire State Building och Blow Job.
3. Sätt på en vinylklassiker (eller en CD) - The Velvet Underground & Nico från 1967 med bl.a. Lou Reed och producerad av Warhol.
4. Köp den bästa dokumentärfilmen om Lou Reed - Lou Reed Rock and Roll Heart, vinnare på Sundance och Berlin filmfestivaler 1998. I denna, och i några andra dokumentärer, ges också en inblick i Warhols The Factory där bandet repade och flera personer från det digra följet kring Warhol kan beskådas.
5. Se filmen Basquiat från 1996 av Julian Schnabel. Andy Warhol spelas av David Bowie och vi får följa en gatumålare som Warhol tar sig an från uppgång till fall.

Läsning pågår - Noréns dagbok

Boken är utan tvekan både läsvärd och viktig; alltså har jag köpt den och läsning pågår. En artikel i Aftonbladet av Sigge Eklund ger en enkel men som jag tror sann bild av den recensions-förvirring som den framträder i olika recensioner av boken. De omtalade, men fåtaliga, sågningarna är givetvis inte det som är bokens essens. Läsningen fortsätter...

Unga klara hotat

Läs Suzanne Ostens debattinlägg i DN. Jag lyfter fram en av många teaterupplevelser som jag haft där - Syrener 1914/Irinas nya liv, som sattes upp 1996. Länge sedan? Inte i minnet!

Svartsladd

Läste nyss att dokumentärfilmaren Ebbe Gilbe är död. För något år sedan gick hans högst sevärda film om ön Rügen, Drömmar om det goda livet, på TV. Den minns jag fortfarande. En mycket rik film med personligt tilltal, poetiskt bildspråk och reflektioner som tränger utanför bildrutorna. Leif Furhammar tecknar ett porträtt av Gilbe i en DN-artikel från i fredags.

Vampyrmytens förnyare

Ajvides Låt den rätte komma in har transformerats till film av Tomas Alfredsson. Tyvärr går den inte upp på biograferna förrän i höst. Men den har redan visats på många filmfestivaler och vunnit flera priser, nu senast på Tribeca Film Festival i New York, där den vann högsta priset i berättarklassen, skriver DN. Jag inväntar hösten och tänker på Blackeberg, som jag regelbundet besöker. Det brukar ju sitta någon där, i gungan, när jag går förbi...

Gunvor Nelson revisited

Jag har i min tidigare blogg kommenterat boken om Gunvor Nelson - Still Moving i ljud och bild. Från förordet av John Sundholm, universitetslektor vid Karlstads universitet, citerar jag följande.

''Gunvor Nelsons produktion visar på vilka möjligheter som finns då man förhåller sig öppet till bild- och ljudkonst. Inom filmen är det nästintill en absurditet att film blivit en gängse nämnare för ett sätt att organisera bild och ljud i tid så att längden är normerad, bilden underordnad ljudet, och allt i sin tur underordnat en episk mål-medvetenhet. Ett lineärt berättande som ofta hindrar oss från att iaktta färg och föremål, ljus och ljud, ting och tystnad. Ett sådant fördomsfritt förhållningssätt har tvingat fram ett militäristiskt ordbruk: avantgarde är ursprungligen en term tagen från den franska arméns vokabulär. Avantgardet är arméns förtrupp. Benämningen har således slagits fast av ett centrum som själv varken förmår eller vill gå före.''

Detta synsätt på film överensstämmer helt med mitt eget. I boken finns en intervju med Gunvor Nelson där hon kommenterar sina filmer, den rika floran av epitet för den bild- och ljudkonst hon och många andra representerar med sina filmer och tankar och reflektioner kring filmens olika samverkande element.

När det gäller de många olika namnen på den här typen av film - avantgardefilm, experimentfilm, poetic cinema, konstfilm och många fler - så väljer hon helst personal film. Den frihet ny teknik ger värdesätter hon också; att inte vara beroende av ett filmlabb utan att kunna producera själv hela vägen.

Rytmer och upprepningar liksom att komponera med ljud och bild i tid är viktiga element i en film. Ljud har som vi alla vet en oerhört avgörande roll i hur vi uppfattar bilden. Precis som i musik är pauser - frånvaro av ljud - viktiga och kan fås att spela med och mot bilderna.

Att skapa en dynamik mellan olika former är viktigt men även att arbeta med spänningar och kontraster. En kontrast är den mellan svartvitt och färg. Även i en färgbild kan man arbeta med dynamik och kontraster - att låta en färg dominera och lyftas fram mot i övrigt nedtonade färger.

Slutligen, Gunvor Nelson tillhör de filmskapare som fortsätter skapandeprocessen hela vägen, inte minst vid redigeringen. Tagningarna är som byggstenar och det är själva filmen som ger ledtrådar till vart den är på väg. Jag kan bara instämma.

Plagiat

I dessa tider av massmediernas megalopolisbildningar ökar risken för upprepningar och till och med plagiat obönhörligt. Men detta gäller även reverserat. Det eminenta trumsolot i min kortfilm Urban etyd har sin av mig ohörda förlaga i filmen Once a thief från 1965, regisserad av Ralph Nelson. För de som har TCM rullar den där under en period just nu. I filmens inledning ser vi trummisen motklippt med ett butiksrån - och hör samtidigt trumsolot från Once a thief - och Urban etyd.