Visar inlägg med etikett dramaten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dramaten. Visa alla inlägg

söndag 11 mars 2018

7 dygn på Dramaten | Del 2

Här följer fortsättningen på mina sju dygn 1977 på Dramaten. En återutsändning från min första blogg, publicerad 2007-2008.

Just nu pågår en garderobsrensning. I den eviga jakten på papper som kan kastas hittade jag min redovisning av de sju dagar jag tillbringade på Dramaten när jag i gymnasiet gjorde min Yrkesorienterande vecka där.

Repetitionen av Bosman och Lena hade tio dagar kvar till premiär när jag och ytterligare tre gymnasister följde ljusrepetitionen under två dagar samt en tredje dag, en första generalrepetition. Totalt satt vi - fascinerade - av femton timmar repetitioner av pjäsen.

Ett av skälen till att Alf Sjöberg var så noga med ljussättningen i pjäsen var att skådespelarna var både ansikts- och kroppssminkade i en mörkbrun nyans, eftersom de spelade färgade personer och pjäsen utspelade sig i Sydafrika. Detta krävde en väl avvägd ljussättning för att få spelet att fungera så att ansiktsuttrycken blev tydliga.

Vi satt på tredje raden. Under repetitionen hördes plötsligt några kraftiga knackningar någonstans i huset. Till en början kontrade Sjöberg bara med några svordomar tillsammans med vilda gester. Men när knackningarna kom tillbaka för fjärde gången, trots att en tillsägelse hade gått ut i den centrala högtalaranläggningen, fick Sjöberg nog. Han skrek i mikrofonen som gick till ljuspersonalens rum att Scenens byrå måste genomsöka huset och att det var för jävligt att något sånt här kunde få förekomma. De var väl ändå herrar i sitt eget hus?! Han reste sig upp från regiplatsen och vandrade runt och svor långa ramsor, sedan gick han åter fram till mikrofonen och ville ha dit all scenpersonal och teaterinspektören omedelbart! De kom till scenen och lovade att göra allt de kunde för att hitta källan till oljudet. Efter ett tag upphörde de störande ljuden. Vi som satt på tredje raden hukade inför de formidabla svordomsramsorna medan skådespelarna tog det hela med ro.

Repetitionen den dagen varade fem timmar med en lunchpaus på tjugo minuter.

7 dygn på Dramaten | Del 1

Detta är en återutsändning av ett inlägg på min första blogg som skrevs 2007-2008. Fler repriser följer, ett urval av de bästa!

Filmregissören Alf Sjöberg hade jag ynnesten att uppleva och även träffa, om än mycket kort, när jag i gymnasiet gjorde en praktik under nästan 7 dygn på Dramaten 1977. Därmed blev det teatermannen Sjöberg jag fick uppleva då han höll på med repetitionerna av Bosman och Lena, en pjäs av den sydafrikanske författaren Athol Fugard.

Under en vecka, plus helgen som jag givetvis utnyttjade för att titta på pjäser, fick vi, tre gymnasister, följa de olika yrkesgrupperna på Dramaten. Och förmånen att från tredje raden följa de sena repetitionerna av Bosman och Lena med Gun Wållgren, Anders Ek och Ingvar Kjellson i de ledande rollerna. Mycket givande, på många sätt. Mot slutet av veckan var det dags för ljussättning, dåtidens hålkort skulle programmeras för de olika ljusmomenten. Ljuset var lika viktigt för Sjöberg som för Bergman, vilket gjorde att ljusmästaren prövades hårt och muttrade att ingen, utom Sjöberg, ändå märker någon skillnad. Detta sagt efter timmar av arbete med att göra små, små justeringar. Ingmar Bergmans beryktade känslighet för störande ljud under repetitionerna hade även Sjöberg. På avstånd hördes en dag några hammarslag, svaga men tillräckliga för ett vredseutbrott som fick oss på tredje raden att huka.

Under en av de pauser som uppstod under repetitionerna visade Ingvar Kjellsson prov på sin armstyrka när han med hjälp av stödet på en bordskant hävde kroppen ut i horisontell ställning från bordsskivan.

Min reella träff med Sjöberg var av det handfasta slaget i lunchkön på Dramatens personalrestaurang. Vid lunchtid strömmar mängder av folk dit, alla jäktade eftersom lunchpausen är kort. När jag står där får jag något som jag uppfattar som ett slag i ryggen varefter någon högt säger: Håll min plats i lunchkön! Det var Sjöberg som hastade iväg för att tala med någon. Där stod jag, överraskad och med en känning i axel och rygg efter den fasta ryggdunkningen medan mer eller mindre sminkade skådespelare och teaterarbetare vällde fram och förbi mig. Detta gjorde mig lätt orolig med tanke på Sjöbergs humör, jag gjorde några tappra försök att hejda flödet, vilket givetvis var dömt att misslyckas. Snart återvände han dock till kön som då vek undan som vattnet för Moses - en mycket precis minnesbild.