Kartongberget staplat i hallen. Förra veckans leveranser uppackade, monterade, på väg att testas. Videokamera, digital bärbar ljudinspelare och en steadicam light. Uppgraderat maskinparken men utan någon garanti - när det gäller lödigheten i den nya filmen.
Den nya produktionen - ännu i en behaglig linda, vilket innebär att allt fortfarande är möjligt.
Efteråt, då kameran har transporterats runt och fångat det som låtit sig fångas, så sitter man där med ett material som inte är som man har tänkt. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara.
Det är då arbetet börjar, det som alltid tar avsevärt mycket längre tid än själva infångandet. Sorteringen, prövandet av de otaliga varianterna, knådningen, sammanfogningen, tillverkningen av nya små kilar och bryggor som ska hålla ihop det undflyende bygget; det som ibland tycks uppenbara sig framför ens ögon, är i nästa stund borta. Fanns det där? En litet misstag begås, omärkligt, vilket gör att sekvensen som nyss fungerade nu faller platt - och man vet inte alltid varför. En liten sak som skulle justeras bara, för att snygga till, förbättra - och bygget rasar. Detta är inte på något sätt giltigt bara för film, utan för allt vad vi kallar konstnärligt arbete - och ibland även i livet.
Hamnade på en konsert i en landsortskyrka en söndagskväll i juli, slagverkaren Olle Pettersson från Kungliga Operan i Stockholm gjorde en solokonsert med verk av Keiko Abe m.fl. Vibrafon, xylofon och en fullskalig marimba med fem oktaver. Upplyftande och ännu en del av den specialsoppa som jag har tankat den senaste tiden. Innan konserten såg jag om Smultronstället.
Bläddrade i veckan igenom Anders Petersens nya fotobok Rome, mycket bra, Koenig Books, London 2014. Rombilder från tre perioder; 1984, 2005, 2012. Innehåller även elva korta texter/statements som känns igen från de filmer som finns om och med P.
I: I am a part of Rome, part of every city, of every human being I meet.
That's the way it is.
Every photograph I take is a sort of self-portrait.
II: I'm not so interested in taking pictures of what I see;
I prefer to take pictures of what I feel.
Den nya produktionen - ännu i en behaglig linda, vilket innebär att allt fortfarande är möjligt.
Efteråt, då kameran har transporterats runt och fångat det som låtit sig fångas, så sitter man där med ett material som inte är som man har tänkt. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara.
Det är då arbetet börjar, det som alltid tar avsevärt mycket längre tid än själva infångandet. Sorteringen, prövandet av de otaliga varianterna, knådningen, sammanfogningen, tillverkningen av nya små kilar och bryggor som ska hålla ihop det undflyende bygget; det som ibland tycks uppenbara sig framför ens ögon, är i nästa stund borta. Fanns det där? En litet misstag begås, omärkligt, vilket gör att sekvensen som nyss fungerade nu faller platt - och man vet inte alltid varför. En liten sak som skulle justeras bara, för att snygga till, förbättra - och bygget rasar. Detta är inte på något sätt giltigt bara för film, utan för allt vad vi kallar konstnärligt arbete - och ibland även i livet.
Hamnade på en konsert i en landsortskyrka en söndagskväll i juli, slagverkaren Olle Pettersson från Kungliga Operan i Stockholm gjorde en solokonsert med verk av Keiko Abe m.fl. Vibrafon, xylofon och en fullskalig marimba med fem oktaver. Upplyftande och ännu en del av den specialsoppa som jag har tankat den senaste tiden. Innan konserten såg jag om Smultronstället.
Bläddrade i veckan igenom Anders Petersens nya fotobok Rome, mycket bra, Koenig Books, London 2014. Rombilder från tre perioder; 1984, 2005, 2012. Innehåller även elva korta texter/statements som känns igen från de filmer som finns om och med P.
I: I am a part of Rome, part of every city, of every human being I meet.
That's the way it is.
Every photograph I take is a sort of self-portrait.
II: I'm not so interested in taking pictures of what I see;
I prefer to take pictures of what I feel.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar