Inspirationsting är viktiga. Idag anlände materialet från Peter Gabriels senaste konsert som jag såg i maj på Globen. Turnén Back to Front, inspelad i London i en Deluxe Edition, redan slutsåld. Men har just upptäckt att jag klickat fel och fått den i DVD-format och inte i Blu-ray. Humörsänkande, om än inte så viktigt. Ljudkvalitén är dock superb med DTS surround. Så - konserten live var ett lyft och så även denna deluxeutgåva på två DVD och två CD samt en bok. Inväntar även en officiell bootleg inspelad på Globen.
Nympomaniac, Lars von Triers av fel skäl (som vanligt) omtalade film, är indelad i kapitel och därtill i två volymer. Det tråkiga är att det som finns utgivet är en förkortad version. I början, när filmen var klar, sas det att det skulle ges ut även en directors cut. Just nu ser det inte så ut, tyvärr. Befintlig version bestående av två Blu ray-skivor på nära fyra timmar är ändå på väg in i mitt filmbibliotek.
Slutet av kapitel fem och kapitel sex, Orgelbüchlein, är en längre sekvens som slog rot i mig av flera skäl. Här använder sig von Trier av ett stycke av Bach som även använts i två filmer av Tarkovskij - i Solaris och i inledningen till Spegeln. En intressant text om Bach och Tarkovskijs filmer finns för övrigt att läsa här av James Doyle, University of Bristol. Bachstycket jag pratar om är Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ. En inspelning som jag föredrar vad gäller tempo och registrering är med Simon Preston, kan avlyssnas via Spotify. Förutom musiken gillar jag von Triers av Peter Greenaway inspirerade bildhantering i denna sekvens i kapitel sex.
I tidigare inlägg har jag skrivit om tonsättaren Philp Glass och filmaren Godfrey Reggios filmer. Nu har dessa båda tillsammans, som vanligt i mycket nära samverkan, gjort ännu en film, Visitors, från 2013. Den är på väg in i biblioteket med extra dyr frakt så att jag hinner se den under mitt arbete med den kommande filmen; Visitors släpps först den 21 juli och filmarbetet startar den 12 juli.
Nympomaniac, Lars von Triers av fel skäl (som vanligt) omtalade film, är indelad i kapitel och därtill i två volymer. Det tråkiga är att det som finns utgivet är en förkortad version. I början, när filmen var klar, sas det att det skulle ges ut även en directors cut. Just nu ser det inte så ut, tyvärr. Befintlig version bestående av två Blu ray-skivor på nära fyra timmar är ändå på väg in i mitt filmbibliotek.
Slutet av kapitel fem och kapitel sex, Orgelbüchlein, är en längre sekvens som slog rot i mig av flera skäl. Här använder sig von Trier av ett stycke av Bach som även använts i två filmer av Tarkovskij - i Solaris och i inledningen till Spegeln. En intressant text om Bach och Tarkovskijs filmer finns för övrigt att läsa här av James Doyle, University of Bristol. Bachstycket jag pratar om är Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ. En inspelning som jag föredrar vad gäller tempo och registrering är med Simon Preston, kan avlyssnas via Spotify. Förutom musiken gillar jag von Triers av Peter Greenaway inspirerade bildhantering i denna sekvens i kapitel sex.
I tidigare inlägg har jag skrivit om tonsättaren Philp Glass och filmaren Godfrey Reggios filmer. Nu har dessa båda tillsammans, som vanligt i mycket nära samverkan, gjort ännu en film, Visitors, från 2013. Den är på väg in i biblioteket med extra dyr frakt så att jag hinner se den under mitt arbete med den kommande filmen; Visitors släpps först den 21 juli och filmarbetet startar den 12 juli.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar