Ännu en läsvärd artikel på magasinet Walden, en nätbaserad plattform för angelägna texter om rörlig bild.
Malin Wahlberg skriver om filmaren Harun Farocki i artikeln
Essäfilmen som mediekritik: Tankar om gränssnittet och bildens otillräcklighet.
Som vanligt gör jag ingen sammanfattning av texten här på bloggen utan lyfter fram några saker som jag fastnade för - och det är inte kärnan i artikeln.
Farocki återbrukade ofta bilder, andras och egna i en mediekritisk kontext. Av andra skäl tycker jag detta är intressant; jag återanvänder en del sekvenser och bilder från mina olika filmer - i nya sammanhang och i nya betydelser. Gemensamt tror jag är intresset för minnet som kreativ process. Film kan iscensätta det förflutna i dialog med nuet och framtiden. Bildernas betydelser förändras över tid.
Filmen Schnittstelle gjordes 1995. Titeln betecknar även det fysiska märket i filmremsan, skarven, som kan kännas och registreras av fingertoppen när filmen löper i klippbordet. I videoredigering finns inga fysiska, taktila spår. Sant - men avgörande för mig är bildflödet. I tanke och dröm finns inga fysiska sömmar.
Verkligheten är något som emellanåt kan skymta i glipan mellan bilder, i avståndet mellan då och nu (Farocki).
I mitt manuskript från 2007 till den ännu ofilmade
En morpheinists drömmar förekommer två citat bland flera:
Att skapa är att minnas (Akira Kurosawa)
Att minnas är att skapa (Bo G Svensson)
Se trailern för Schnittstelle.
Se en intressant intervju med Farocki.
Farocki gick bort sommaren 2014. På
chrismarker.org kan man läsa mer.