Ständiga omtitt, omsorteringar, borttagande, sortering i mappar, väntan, gå tillbaka, sortera om och bort. Så går det till när det gäller att vaska fram tänkbara foton att visa. Jag visar ännu många som inte borde.
Det finns ett grundmood i många av mina fotografier; detta förstärker jag ibland vid efterbehandlingen. Ibland är stämningen tydlig, ibland inte. Men den finns där, som en drone. Detsamma gäller för mina filmer. Vill jag tro.
De försvunna städerna
Alla städer som historien har format i gyttja
- de stiger upp ur tjärnens nattsvarta vatten,
klipper med sina bakgator, glimmar och lyser någon dag
och tecknar tiden i skimrande boulevarder och avenyer
- - -
Just detta ögonblick är det viktigaste i ditt liv
och ändå lika snart glömt som det du nyss levde
Det är inte bara resten av ditt liv som återstår,
det är också den andra delen som är försvunnen
Inte förbrukad, men av tiden vänd ner i jorden
som allt det som i trädgården blommat, lyst en dag
och sedan tagit steget mot höst
i denna egendomliga önskan
att bli föremål för längtan och sorg
Stenklockor slår
Kanske vill oss tiden ingenting,
rör bara vid oss som skiftningarna i väderleken,
häftar vid oss som dagg välsignar gräset eller
smeker som frosten tunna sprickor i våra ansikten
med en hand som är kall efter att alltför länge ha vilat
mot marmorskivan på bårhusets anatomiska teater
Ett ord är tiden, ett enda bland oräkneliga andra
i världens encyklopedi, och du är beredd
att leva i det, gång på gång, gång på gång,
i vilken nyuppfunnen grammatik som helst
så länge du får stanna i inandningen mellan
det levandes alla skiftande stavelser
- - -
På scenen står till sist endast Claudio
beredd att till vilket pris som än krävs
hålla kvar en möjlighet att leva
Ett löfte om tomhet, ett hot om uppfyllt liv,
en stenklocka slår, ringer in sin stumma mässa,
kallar var förlorad återstod till samling i enskildhet
Deltat
Det intensiva ljuset bryter fram ur linsens klara källa och
väller ut i mörkret, genom dofter och dimma, andetag
och kroppsutsöndringar, mummel och tystnad, för att
mot projektionsdukens ändlöst vita ocean forma bilden
av en människa
- - -
Utdrag ur tre dikter av Niklas Rådström, från diktsamlingen
Om att komma tillbaka till dikten, W&W 2000.
Det finns ett grundmood i många av mina fotografier; detta förstärker jag ibland vid efterbehandlingen. Ibland är stämningen tydlig, ibland inte. Men den finns där, som en drone. Detsamma gäller för mina filmer. Vill jag tro.
De försvunna städerna
Alla städer som historien har format i gyttja
- de stiger upp ur tjärnens nattsvarta vatten,
klipper med sina bakgator, glimmar och lyser någon dag
och tecknar tiden i skimrande boulevarder och avenyer
- - -
Just detta ögonblick är det viktigaste i ditt liv
och ändå lika snart glömt som det du nyss levde
Det är inte bara resten av ditt liv som återstår,
det är också den andra delen som är försvunnen
Inte förbrukad, men av tiden vänd ner i jorden
som allt det som i trädgården blommat, lyst en dag
och sedan tagit steget mot höst
i denna egendomliga önskan
att bli föremål för längtan och sorg
Stenklockor slår
Kanske vill oss tiden ingenting,
rör bara vid oss som skiftningarna i väderleken,
häftar vid oss som dagg välsignar gräset eller
smeker som frosten tunna sprickor i våra ansikten
med en hand som är kall efter att alltför länge ha vilat
mot marmorskivan på bårhusets anatomiska teater
Ett ord är tiden, ett enda bland oräkneliga andra
i världens encyklopedi, och du är beredd
att leva i det, gång på gång, gång på gång,
i vilken nyuppfunnen grammatik som helst
så länge du får stanna i inandningen mellan
det levandes alla skiftande stavelser
- - -
På scenen står till sist endast Claudio
beredd att till vilket pris som än krävs
hålla kvar en möjlighet att leva
Ett löfte om tomhet, ett hot om uppfyllt liv,
en stenklocka slår, ringer in sin stumma mässa,
kallar var förlorad återstod till samling i enskildhet
Deltat
Det intensiva ljuset bryter fram ur linsens klara källa och
väller ut i mörkret, genom dofter och dimma, andetag
och kroppsutsöndringar, mummel och tystnad, för att
mot projektionsdukens ändlöst vita ocean forma bilden
av en människa
- - -
Utdrag ur tre dikter av Niklas Rådström, från diktsamlingen
Om att komma tillbaka till dikten, W&W 2000.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar