Jag hade i dag turen, tack vare kamrat CH, att få läsa en essä som finns med i en nyligen utgiven bok - Den Nya Svenska Filmen. Kultur, kriminalitet och kakafoni. Essän är skriven av Lars Gustav Andersson vid Lunds universitet och har titeln Befintligt ljus. Carl Henrik Svenstedts filmer 2007-12. Gustavsson placerar in Svenstedt i ett filmhistoriskt sammanhang samtidigt som han beskriver och reflekterar över de senaste fyra filmerna. Tre av filmerna har jag sett ett flertal gånger och de ingår i mitt filmbibliotek, liksom Svenstedts 2006 utgivna box med filmer samlade under rubriken Poetic cinema.
De fyra filmer som essän utgår ifrån är Winter Gale, Harg! Platsens musik, Änglastämman och Tidens gång. Essätexten gör kopplingar både till Svensteds biografi och hans litterära texter, bl.a. romaner och dikter.
I tre av de fyra filmerna finns längre texter som läses av en berättarröst, en vital del för upplevelsen av filmerna; texterna binder ihop, lägger till, fördjupar det som sker i bild. De håller en hög litterär kvalitet och läses av, i fallande tidsskala från filmernas tillkomst, Sven Wollter, Erland Josephson och Jacques Werup. Delar av texterna återges i essän och bildar utgångspunkt för reflektioner.
Essän avslutas med följande ord:
De fyra filmer som här kortfattat har behandlats tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, den experimentella dokumentärfilmen eller den poetiska filmen, men är uttryck för en reflektion över filmmediets villkor och estetiska möjligheter som är giltig långt bortom genrernas gränser. Här finns också en bild av Sverige i samtiden och en fragmentarisk självbiografi, präglad av 'denna okuvligt våldsamma strävan' att se och därmed också att göra film.
De fyra filmer som essän utgår ifrån är Winter Gale, Harg! Platsens musik, Änglastämman och Tidens gång. Essätexten gör kopplingar både till Svensteds biografi och hans litterära texter, bl.a. romaner och dikter.
I tre av de fyra filmerna finns längre texter som läses av en berättarröst, en vital del för upplevelsen av filmerna; texterna binder ihop, lägger till, fördjupar det som sker i bild. De håller en hög litterär kvalitet och läses av, i fallande tidsskala från filmernas tillkomst, Sven Wollter, Erland Josephson och Jacques Werup. Delar av texterna återges i essän och bildar utgångspunkt för reflektioner.
Essän avslutas med följande ord:
De fyra filmer som här kortfattat har behandlats tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, den experimentella dokumentärfilmen eller den poetiska filmen, men är uttryck för en reflektion över filmmediets villkor och estetiska möjligheter som är giltig långt bortom genrernas gränser. Här finns också en bild av Sverige i samtiden och en fragmentarisk självbiografi, präglad av 'denna okuvligt våldsamma strävan' att se och därmed också att göra film.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar