Kronos Quartet | Bryce Dessner - Aheym

Philip Glass | Steve Reich

Jag såg filmen Koyaanisqatsi när den kom 1982. Bara bilder och musik. Ett uppvaknande. Upptäckte på allvar Philip Glass då. Vinylen med soundtracket köptes. Regissören Godfrey Reggio fullbordade så småningom sin filmtrilogi med den avslutande filmen Naqoyqatsi 2002.

Den 1 feb 2014 visas Koyaaniqatsi på Scandinavium, Philip Glass närvarar och framför musiken live tillsammans med Philip Glass Ensemble, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör. Biljetter finns kvar. Hm.

I tisdagens DN fanns en artikel om Glass. Vill man se, höra och veta mycket mer rekommenderar jag filmen Glass - a portrait of Philip Glass in twelve parts.

På Juliard School i New York var Glass studiekamrat med Steve Reich, en annan av mina favoriter. Ett sätt att lära känna honom och hans musik är att se filmen City Life; tillkomsten och uruppförandet av hans stycke med samma namn, inspirerat av ljudlandskapen i New York.

Vill man fördjupa sig i Reichs tankar om musik så läs hans Writings on Music 1965-2000, Oxford University Press 2002.

Laborationer i filmberättandets utkanter |

Jag hade i dag turen, tack vare kamrat CH, att få läsa en essä som finns med i en nyligen utgiven bok - Den Nya Svenska Filmen. Kultur, kriminalitet och kakafoni. Essän är skriven av Lars Gustav Andersson vid Lunds universitet och har titeln Befintligt ljus. Carl Henrik Svenstedts filmer 2007-12. Gustavsson placerar in Svenstedt i ett filmhistoriskt sammanhang samtidigt som han beskriver och reflekterar över de senaste fyra filmerna. Tre av filmerna har jag sett ett flertal gånger och de ingår i mitt filmbibliotek, liksom Svenstedts 2006 utgivna box med filmer samlade under rubriken Poetic cinema.

De fyra filmer som essän utgår ifrån är Winter Gale, Harg! Platsens musik, Änglastämman och Tidens gång. Essätexten gör kopplingar både till Svensteds biografi och hans litterära texter, bl.a. romaner och dikter.

I tre av de fyra filmerna finns längre texter som läses av en berättarröst, en vital del för upplevelsen av filmerna; texterna binder ihop, lägger till, fördjupar det som sker i bild. De håller en hög litterär kvalitet och läses av, i fallande tidsskala från filmernas tillkomst, Sven Wollter, Erland Josephson och Jacques Werup. Delar av texterna återges i essän och bildar utgångspunkt för reflektioner.

Essän avslutas med följande ord:

De fyra filmer som här kortfattat har behandlats tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, den experimentella dokumentärfilmen eller den poetiska filmen, men är uttryck för en reflektion över filmmediets villkor och estetiska möjligheter som är giltig långt bortom genrernas gränser. Här finns också en bild av Sverige i samtiden och en fragmentarisk självbiografi, präglad av 'denna okuvligt våldsamma strävan' att se och därmed också att göra film.

Belleville Baby | Bok och film

Filmen Belleville Baby fick en Guldbagge för bästa dokumentär 2013 och en bagge för bästa klipp. En personlig film av Mia Engberg med dokumentära inslag. En bra film med en form som tilltalar mig. Hyr den eller köp på t.ex. SubDVD.

Intressant är att även läsa boken, som är en reviderad och kompletterad version av hennes masteruppsats Belleville Baby - Anteckningar från en filmisk process, Akademin Valand Film 2013. Går att köpa via Göteborg International Film Festival.

Tidens Gång | CH Svenstedt

I fredags kom filmen, skickad för andra gången, enligt CH.

Tidens gång, en hyllning till Wim Wenders Im Lauf der Zeit från 1976, en roadmovie genom ett nattligt Östergötland av filmaren och författaren Carl Henrik Svenstedt. Tretton minuter av poesi; Svenstedts text om, och inspirerad av, de till synes triviala miljöer han färdas genom i sin bil på väg mot sin stad, slutdestinationen i filmen. Fotot är effektivt utfört av Errol Tanriverdi. Texten läses av Jacques Werup, vilket är kongenialt. För mig är detta en tät, skickligt komponerad film. Förutom bild och text så finns i filmen musik, sparsmakad men så rätt, av Anders E Larsson.

Man kan bara hoppas att den visas på TV framöver - håll utkik!

AIVA Video Art Festival 2014 |

Så, äntligen håller jag på att förbereda min ansökan x 2 till årets AIVA. Verkar bli oerhört många som söker i år, chansen att komma med tonar ut i vitt. Finspång, 28-31 maj. Mina utvalda filmer kan ni se här nedan. Acid Rain från 2013, Stockholm | London Noise från 2009.

ACID RAIN from Bo G. Svensson | Pretto film on Vimeo.

Stockholm | London Noise from Bo G. Svensson | Pretto film on Vimeo.

David Molander | Beckersstipendiat 2014

Ur juryns motivering:

''David Molanders arbeten präglas av en tydlig vilja att förstå stadsrummet, hur det fungerar och varför det ser ut som det gör. Redan tidigt i sina fotostudier började han undersöka urbana miljöer utifrån specifikt utvalda aspekter. Hans strävan tycks vara att ringa in kärnan i stadens urbanitet, där alla delar i en bestämd miljö avbildas, sätts samman i nya konstellationer för att öka synligheten och därmed förståelsen. Den dagliga närheten till miljöerna gör oss blinda men Molander vill med sina bilder få oss att återupptäcka deras ursprungliga funktion, paradoxala karaktär och dolda strukturer. Han använder foto, filmcollage och animationer för att samla en mängd information som sedan blir delar i en genomträngande tolkning präglad av både uppdelning och förtätning. I mötet mellan arkitektur, broar, gator och mänskligt interagerande uppstår både skimrande vackra miljöer och tragisk misär. Med olika motsatspar som styrande princip konfronterar Molander delar i staden som i foton, rörliga bilder och collage får en närapå skulptural presentationsform.''

Ett omtalat verk från 2010 är City Heart från An Urban Anatomy.

Att inspireras av de bästa |

För både fotografi och film så är det en bra idé att titta på duktigt folk och deras alster, en urgammal metod. För street photography finns t.ex. André Kertész filtrerad genom Eric Kims blogg/hemsida.

Rådströmmood |

Ständiga omtitt, omsorteringar, borttagande, sortering i mappar, väntan, gå tillbaka, sortera om och bort. Så går det till när det gäller att vaska fram tänkbara foton att visa. Jag visar ännu många som inte borde.

Det finns ett grundmood i många av mina fotografier; detta förstärker jag ibland vid efterbehandlingen. Ibland är stämningen tydlig, ibland inte. Men den finns där, som en drone. Detsamma gäller för mina filmer. Vill jag tro.

De försvunna städerna
Alla städer som historien har format i gyttja
- de stiger upp ur tjärnens nattsvarta vatten,
klipper med sina bakgator, glimmar och lyser någon dag
och tecknar tiden i skimrande boulevarder och avenyer
- - -
Just detta ögonblick är det viktigaste i ditt liv
och ändå lika snart glömt som det du nyss levde
Det är inte bara resten av ditt liv som återstår,
det är också den andra delen som är försvunnen
Inte förbrukad, men av tiden vänd ner i jorden
som allt det som i trädgården blommat, lyst en dag
och sedan tagit steget mot höst
i denna egendomliga önskan
att bli föremål för längtan och sorg

Stenklockor slår
Kanske vill oss tiden ingenting,
rör bara vid oss som skiftningarna i väderleken,
häftar vid oss som dagg välsignar gräset eller
smeker som frosten tunna sprickor i våra ansikten
med en hand som är kall efter att alltför länge ha vilat
mot marmorskivan på bårhusets anatomiska teater

Ett ord är tiden, ett enda bland oräkneliga andra
i världens encyklopedi, och du är beredd
att leva i det, gång på gång, gång på gång,
i vilken nyuppfunnen grammatik som helst
så länge du får stanna i inandningen mellan
det levandes alla skiftande stavelser

- - -

På scenen står till sist endast Claudio
beredd att till vilket pris som än krävs
hålla kvar en möjlighet att leva
Ett löfte om tomhet, ett hot om uppfyllt liv,
en stenklocka slår, ringer in sin stumma mässa,
kallar var förlorad återstod till samling i enskildhet

Deltat
Det intensiva ljuset bryter fram ur linsens klara källa och
    väller ut i mörkret, genom dofter och dimma, andetag
    och kroppsutsöndringar, mummel och tystnad, för att
    mot projektionsdukens ändlöst vita ocean forma bilden
    av en människa

- - -

Utdrag ur tre dikter av Niklas Rådström, från diktsamlingen
Om att komma tillbaka till dikten, W&W 2000.

Sold |

I går roade jag mig med att gå igenom samtliga försålda fotografier (motiv) på Saatchi Online. 924 stycken olika motiv har sålts sedan starten, antal fotografer är färre; flera av dem har sålt en eller flera fotografier i original (begränsad och numrerad upplaga) och printar. Två av 924 sålda motiv är mina. Drygt 8 800 verk har försålts totalt.

Det finns mer än 60 000 konstnärer knutna till online-delen av Saatchi, måleriet dominerar. Spännvidden mellan motiven i sektionen för fotografi var oväntat stor. Som vid all försäljning av fotografi (och övrig bild) så är det den enskilda bildens uttryck som premieras, dvs gör att den säljer.  Detta är ju ingenting nytt, men lite tråkigt.

I en fotobok kan man arbeta med ett större antal bilder; serier eller teman, som presenteras i en följd över uppslagen och tillsammans bildar ett narrativ. En sorts berättelse i bild. Då närmar vi oss filmen, en variant av. I en fotobok kan man genom montaget, att ställa en eller flera bilder mot varandra, uppnå ett uttryck utöver de enskilda bilderna. Detta ger även möjligheten att använda bilder som inte enskilt har den starka laddning som t.ex. bilder till försäljning måste ha, men som i ett sammanhang väl kan försvara sin plats.

Ett narrativ i en fotobok kan vara mer eller mindre tydligt. För mig är det viktigast att urvalet och sammansättningen av bilderna förmedlar en känsla, en ingång till fotografen och till det som finns i bilden. Varje fotografi är ett sorts självporträtt hävdas det, och det stämmer i hög grad för de bilder jag är ute efter. Jag letar motiv och uttryck som överensstämmer med mina olika känslotillstånd. Om man som jag ofta fotograferar byggnader, enskilt eller i sammanhang, så betyder detta givetvis att bilderna kan uppfattas på en mängd olika sätt, beroende på betraktarens erfarenheter och sinnestillstånd vid betraktningstillfället. Men genom urval, bildutsnitt, ljussättning m.m. så ger jag bilden en riktning.

Som alltid gäller, att vi i hög grad ser det som vi har kunskap om, eller hur, Johann Wolfgang von Goethe? Jag kom att tänka på detta när jag såg om dokumentärfilmen How to Make a Book with Steidl. I ett avsnitt av filmen, som är ett utmärkt porträtt av Gerhard Steidl och levererar många tips om fotoböcker, så besöker Gerhard en kund ute i öknen, i Qatar. De tittar tillsammans på några fotografier av sanddynernas mönster i olika ljus och vid olika tidpunkter. Med den kunskap de boende har om området så läser de in stämningar och känslor som jag inte uppfattar, upptäcker jag när jag ser filmen. Tänk på Fröken Smillas känsla för snö.

Om filmens materialitet och tåg |

I senaste numret av FLM skriver Arash Kermanshahani om filmaren James Benning som fram till och med 2007 arbetade med 16 mm film men som sedan dess övergått till digital teknik. Inom den s.k. experimentella filmen har just själva filmen, både formatet och celluloidremsan i sig, varit en viktig beståndsdel i skapandet. Den har använts på alla upptänkliga sätt; exponerad, oexponerad, emulsionen borttagen och ersatt med handritade bilder, skrapningar på emulsionen, färg, mönster som uppstår genom filmremsans rörelse och många andra tekniker.

Ett utdrag ur Bennings film från 2007, RR, kan ses här. Filmen består av 37 tagningar på olika tågset som passerar bildytan i kombination med text.

Tåg och film har ofta kopplats ihop; Benning liknar tågets vagnar med filmrullens bildrutor. Så använder även jag i mina filmer ofta tåget som en metafor för rörelse, tid, förändring.

Att använda digital teknik för att göra film, är det film? Nej, hävdar många. Eftersom jag inte heller längre arbetar med den analoga filmremsan som medium så talar jag helst om rörlig bild. Denna kan åstadkommas med flera olika tekniker, där den digitala är en.

Om ni vill se rörlig bild och tåg bland mycket annat kan ni ansluta er till den tyvärr exklusiva skara av tittare som hittills sett The Nocturnal Soundscape of the Ningtingale Forebodes Yet Another Dawn.