Som jag nämnt i tidigare blogginlägg blev jag tipsad av Carl Henrik Svenstedt att se den stora videoretrospektiven Passager med Claes Söderquists videoverk och filmer. Så skedde också på påskdagen, timmarna innan utställningen stängdes. Upprymd av samtalet med Peter Krantz angjorde jag den första salen.
Jag fokuserade på det som blev en trilogi; Landskap (1985-1987), Passager. Ett stadsporträtt (2001) och Labyrint. Gårdar (2013). Jag såg även delar av Travelog (1969), Epitaf (1981), Brev ur tystnaden. Kurt Tucholsky skriftställare (1989) samt Alcatraz. Återkomsten (2013).
I Passager möter vi - på Konstakademien via fyra stora projektionsytor - ett stadslandskap, Malmö. Ett antal utvalda miljöer på 48 stillbilder, från industri, park- och byggnadsmiljöer till ett kyrkorum, presenteras för oss tagna med en panoramakamera som har tagit bilder 360 grader roterande runt sin egen axel. Inga människor förekommer i bilderna. Kameran panorerar över dessa panoramabilder i en kontinuerlig rörelse i ett mycket långsamt tempo, som ger filmen dess specifika uttryck. Detta förstärks av svarta mellanrum mellan de olika projektionsytorna och hur bilderna växlas liksom hur kamerarörelsens riktning växlar mellan höger och vänster.
I Landskap presenteras en bäckfåra i ett antal längre åkningar och filmen består av 32 sekvenser. I textdelen i den tudelade katalogen berättar Claes Söderquist att filmen är uppbyggd som ett minimalistiskt musikstycke. Bäckfåran med sin omgivning presenteras med små, små variationer. Söderquist vill inte att betraktaren ska uppleva att det är någon bakom kameran - det man ser ska ses naket utan spår av mänsklig hand. Jag noterar också att han aldrig arbetar med bild och ljud samtidigt. Först skapas bilderna och filmens rytmik och sedan läggs ljudet på. I bilddelen av katalogen uppskattar jag särskilt bildmanuset till Epitaf - alltid spännande att se hur andra gör, eller gjorde i det här fallet - i de senaste filmerna har inga arbetsböcker eller storyboards använts.
I Labyrint möter vi återigen Malmö, nu genom ett antal bakgårdar. Kameran gör långsamma åkningar både horisontellt och vertikalt. Mötet mellan kamera och objekt är intimt. Ljudbilden är viktig. Det händer saker utanför bild som kompletterar och fördjupar.
I Passager kunde besökaren se åtta filmer gjorda mellan 1969 och 2013. Under sin tid på Konstfack gjorde Söderquist filmen Le Génie Civil tillsammans med studiekamraten Jan Håfström. Den filmen finns i mitt filmbibliotek. Eventuellt har jag även Söderquists första film, I frack, från 1964 - den måste jag leta efter.
Jag fick ett kortare men trevligt samtal (och katalogen) med Claes Söderquist innan jag lämnade retrospektiven. I nästa nummer av kulturtidskriften om film, Flm, skriver Carl Henrik Svenstedt om denna videoretrospektiv. Läs den! I väntan på den kan ni läsa hans kortversion på Magasinet Walden.
Jag fokuserade på det som blev en trilogi; Landskap (1985-1987), Passager. Ett stadsporträtt (2001) och Labyrint. Gårdar (2013). Jag såg även delar av Travelog (1969), Epitaf (1981), Brev ur tystnaden. Kurt Tucholsky skriftställare (1989) samt Alcatraz. Återkomsten (2013).
I Passager möter vi - på Konstakademien via fyra stora projektionsytor - ett stadslandskap, Malmö. Ett antal utvalda miljöer på 48 stillbilder, från industri, park- och byggnadsmiljöer till ett kyrkorum, presenteras för oss tagna med en panoramakamera som har tagit bilder 360 grader roterande runt sin egen axel. Inga människor förekommer i bilderna. Kameran panorerar över dessa panoramabilder i en kontinuerlig rörelse i ett mycket långsamt tempo, som ger filmen dess specifika uttryck. Detta förstärks av svarta mellanrum mellan de olika projektionsytorna och hur bilderna växlas liksom hur kamerarörelsens riktning växlar mellan höger och vänster.
I Landskap presenteras en bäckfåra i ett antal längre åkningar och filmen består av 32 sekvenser. I textdelen i den tudelade katalogen berättar Claes Söderquist att filmen är uppbyggd som ett minimalistiskt musikstycke. Bäckfåran med sin omgivning presenteras med små, små variationer. Söderquist vill inte att betraktaren ska uppleva att det är någon bakom kameran - det man ser ska ses naket utan spår av mänsklig hand. Jag noterar också att han aldrig arbetar med bild och ljud samtidigt. Först skapas bilderna och filmens rytmik och sedan läggs ljudet på. I bilddelen av katalogen uppskattar jag särskilt bildmanuset till Epitaf - alltid spännande att se hur andra gör, eller gjorde i det här fallet - i de senaste filmerna har inga arbetsböcker eller storyboards använts.
I Labyrint möter vi återigen Malmö, nu genom ett antal bakgårdar. Kameran gör långsamma åkningar både horisontellt och vertikalt. Mötet mellan kamera och objekt är intimt. Ljudbilden är viktig. Det händer saker utanför bild som kompletterar och fördjupar.
I Passager kunde besökaren se åtta filmer gjorda mellan 1969 och 2013. Under sin tid på Konstfack gjorde Söderquist filmen Le Génie Civil tillsammans med studiekamraten Jan Håfström. Den filmen finns i mitt filmbibliotek. Eventuellt har jag även Söderquists första film, I frack, från 1964 - den måste jag leta efter.
Jag fick ett kortare men trevligt samtal (och katalogen) med Claes Söderquist innan jag lämnade retrospektiven. I nästa nummer av kulturtidskriften om film, Flm, skriver Carl Henrik Svenstedt om denna videoretrospektiv. Läs den! I väntan på den kan ni läsa hans kortversion på Magasinet Walden.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar