Peter Kylberg | Del 2

Här några länkar. De ger en bild av den nutida Peter Kylberg. Exilboende i Flen.

P4 - ett radioreportage
Gut and God
Partita E3 Opus 39
Partita E1
Stråkkvartett 8 Opus 110

Filmlogg 3 | Näktergalen

(Click!) Skottland, Loch Lomond - i en färgskala från 1960-talet. Kanske händer det någonting i vattnet, i filmen...

Det jobbas på. Olika sekvenser ligger i videoredigeringen, nya idéer och utveckling av gamla; allt trängs och fyller vita pappersark, mail skickade till mig själv från mobilen osv. Det är givetvis en myt att goda idéer kommer man ihåg utan att skriva ner - de förloras.

Sekvenserna börjar få egna namn, för att lättare kommas ihåg och snabbare kunna koppla en idé till rätt sekvens när idéerna ska skrivas ner. Mycket skrivs dock inte ner utan testas direkt i redigeringen. Sekvenser jag just nu arbetar med heter sådant som Perrongen, Bussen, Mim, Öppningsscenen och Miraklet.

Nu väntar ljudarbete.

Stig Larsson | Battle of Santiago

(Click!) Poeten, författaren, regissören m.m. Stig Larsson stängde in sig i studion med bandet Battle of Santiago. Ut kom ett verk på 16 minuter fångat i en tagning, utan redigering, utgiven på bl.a. vinyl med endast en sida graverad. Rönnells och Svedjebruk står bakom utgivningen. Nu i mitt musikarkiv.

Se en reklamfilm inför vinylsläppet!

My Country | Ny bild

(Click!)

Alinge | Dokumentären | Trailer

Blinkar Blå from Seven Frames on Vimeo. Pretto film - en av flera medproducenter.

Peter Kylberg | Del 1

''Filmaren, konstnären och tonsättaren Peter Kylberg (född 1938) leker i sina filmer med idén om ett allkonstverk där musik, stillbild och rörliga bilder möts i olika gränsöverskridande experiment. /.../

Kylberg gjorde allt själv, från manus till klippning, via ljud, foto och musik och undvek resolut ett linjärt, "amerikanskt" filmberättande. Resultatet förundrade kritikerna, men publiken höll sig borta.''

(Filmarkivet, från texten om filmen Paris  d-moll, 1964.)

Se filmen!  En kort biografi går att läsa på Svensk Filmdatabas.

Filmlogg 2 | Näktergalen

(Click!) Arbetsfasen den senaste veckan ryms inom beskrivningen manus/bild/ljudidéer. En del intressant gods har fötts i skrift - men det är ett annat medium, långt ifrån film. Återstår att pröva idéerna. I helgen väntar sociala engagemang; åter till filmarbetet tidigast sen söndag kväll.

Thomas Anderberg |

Kritikern och författaren m.m. Thomas Anderberg har gått bort. Han skrev i DN om sin sjukdom, publicerad den 29 mars. Jag läste gärna hans musikkritik eller artiklar om skilda ämnen. Han skrev också tre romaner. Jag sitter här med den som blev hans sista, utgiven 1993: Alter ego. Den tänker jag nu läsa om.

Den sena kvällens soundtrack är Magnus Öströms andra soloalbum efter att e.s.t. av tragiska orsaker upphörde, Searching For Jupiter. Nio spår, alla bra. Superb ljudkvalitet på inspelningen.

Att göra film med pincett |

Jag plockar med pincett fragment från olika skeenden; rörliga som stilla. En delikat process. Jag fogar sedan samman fragmenten med nästan lika delar tankekraft och våld, sånär som på en bris av hopp. Avtvingar fragmenten nya innebörder; ibland uppstår dessa för ett kort ögonblick i kraft av de nya sammanhang jag placerat dem i. Några överlever. De sparar jag.

Glaset tänker | Reflekterar över ljuset

Det ramade fotografiets glasyta förmedlar många olika sorters bilder. Fotografiet i sig  - mångtydigt. I bästa fall. Sol och halogen framkallar bilder av rummet; människor, rörelser och andra fotografier inom den givna glasytan. Om glaset är av det rätta virket och inte har belagts med ett censurerande skikt. Då. Faller allt. På plats.

Filmlogg 1 | Näktergalen

(Click!) Första stillbilden från nya kortfilmen under arbete - Näktergalens nattliga ljudlandskap förebådar ännu en gryning. Ett sorts manuskript växer fram. 17 sidor - en för varje scen eller sekvens. Bild- och ljudidéer. Befintligt material mappas. I morgon kommer projektet att läggas upp i redigeringen. Nya sekvenser ska filmas. Det enda säkra är att slutresultatet inte blir så som det nu är framskrivet. Mycket kommer att hända på vägen. Det är själva grundidén och målet med mitt filmarbete.

Den regniga nattens soundtrack är Sällskapet - Nowy Port, spår sju, Var och en av oss. Bruno K. Öijer reciterar - oefterhärmlig.

Sällskapet | Thåström

Björn Runge |

Jag har i tidigare inlägg skrivit om och rekommenderat Björn Runges boktrilogi utgiven av Filmkonst, där han delar med sig av sina erfarenheter. I sin blogg på hemsidan skriver han idag att nu slutar han att göra film som samarbetar med de stora institutionerna. Mycket tråkigt, men inte förvånande. Men han kommer inte att överge den rörliga bilden, som tur är. Jag hoppas på dessa nya alster - och på den  feta nyckelromanen om filmbranschen!

Holy Motors |

Bege er snarast till nätmagasinet Walden och läs en briljant essä av Stefan Ramstedt om den mycket sevärda filmen Holy Motors i regi av Leo Carax. Se en trailer här.

Om vikten av att lura sig själv |

Trick me. Treat me. Detta gör jag - alldeles själv. Låt oss säga att det började 2007 då jag startade hemsidan och första bloggen, båda namgivna efter mitt ännu så länge virtuella bolag Pretto film. De var då dedikerade åt ett större filmprojekt med titeln Dreams of a Morpheinist/En morpheinists drömmar. Manus skrevs, bearbetades, utvecklades och fördjupades. Det lades dessutom ut i sin helhet på hemsidan tillsammans med några testsekvenser, stillbilder och ljudklipp. Ofta fick jag sedan frågan: Hur går det med filmen? Frågefrekvensen har genom åren sjunkit. Ännu så länge har just den filmen inte blivit gjord - tror jag. Däremot femton andra kortfilmer. Flera av dessa innehåller bilder eller idéer från morpheinistmanuset.

Två nya kortfilmer är, har jag hävdat en tid, på gång; Dialogue for Two Apparatus och Pickup | Tracks. Förra helgen tänkte jag börja med ett sorts manus till Pickup | Tracks. Ett antal bildidéer hade jag redan. Men pennan [sic!] började i stället skriva ner idéer kring en film som utgår från en videosekvens filmad en sommarnatt 2012 - en för ögat osynlig näktergal i ett buskage mot mörkblå natthimmel. För en timme sedan såg jag om filmen Alla är äldre än jag, en film av Martin Widerberg om bl.a. Bo Widerberg. Då dök nya idéer upp som skrevs ner och troligen kan knådas ihop med vad som nu ser ut som den tredje, nya kortfilmen under arbete. Den har arbetstiteln: Näktergalens nattliga ljudlandskap förebådar ännu en gryning.

När jag skriver detta inlägg lyssnar jag på The Knifes nya album Shaking the Habitual, just nu den drygt 19 minuter långa sviten Old Dreams Waiting to Be Realized.

För näktergalsfilmen har jag en idé om ett ramverk som består av en oftast inte insmickrande natur och några ikonbilder av staden.  Dessutom några väl utvalda interiörer från en modern våning (lägenhet) - dessa har inspirerats av Strindbergs fascination av de moderniteter som hans sista våning i Blå tornet hade utrustats med; centralvärme, vattenklosett inne i lägenheten, telefon, hiss och de ljud som dessa alstrade - modernitetens ljud. Till detta några metabilder; dior som projiceras på en kakelvägg vars motiv har eller kommer att synas i filmen.

Filmaren Bo Widerbergs far målade tavlor med stor detaljrikedom. I hans tavlor av stadsmiljöer förekom aldrig några människor. De skulle inte vara där, säger han i filmen Alla är äldre än jag, en film som påbörjades av Bo men slutfördes av hans son Martin. Jag har sällan med människor i mina fotografier av byggnader och miljöer. Inte heller Claes Söderquist i sina tre senaste filmer. Men spåren, de oerhörda och avgörande avtrycken av människa, finns ju där, manifesterade i just dessa byggnadskroppar som tillsammans bildar t.ex. stadsrum, projektionsytor för mänsklig aktivitet. Så för mig finns alltid människan med i vad som synes vara bilder där människor lyser med sin frånvaro - de gör just det, lyser med sin frånvaro.

Konstakademien | Claes Söderquist

Som jag nämnt i tidigare blogginlägg blev jag tipsad av Carl Henrik Svenstedt att se den stora videoretrospektiven Passager med Claes Söderquists videoverk och filmer. Så skedde också på påskdagen, timmarna innan utställningen stängdes. Upprymd av samtalet med Peter Krantz angjorde jag den första salen.

Jag fokuserade på det som blev en trilogi; Landskap (1985-1987), Passager. Ett stadsporträtt (2001) och Labyrint. Gårdar (2013). Jag såg även delar av Travelog (1969), Epitaf (1981), Brev ur tystnaden. Kurt Tucholsky skriftställare (1989) samt Alcatraz. Återkomsten (2013).

I Passager möter vi - på Konstakademien via fyra stora projektionsytor - ett stadslandskap, Malmö. Ett antal utvalda miljöer på 48 stillbilder, från industri, park- och byggnadsmiljöer till ett kyrkorum, presenteras för oss tagna med en panoramakamera som har tagit bilder 360 grader roterande runt sin egen axel. Inga människor förekommer i bilderna. Kameran panorerar över dessa panoramabilder i en kontinuerlig rörelse i ett mycket långsamt tempo, som ger filmen dess specifika uttryck. Detta förstärks av svarta mellanrum mellan de olika projektionsytorna och hur bilderna växlas liksom hur kamerarörelsens riktning växlar mellan höger och vänster.

I Landskap presenteras en bäckfåra i ett antal längre åkningar och filmen består av 32 sekvenser. I textdelen i den tudelade katalogen berättar Claes Söderquist att filmen är uppbyggd som ett minimalistiskt musikstycke. Bäckfåran med sin omgivning presenteras med små, små variationer. Söderquist vill inte att betraktaren ska uppleva att det är någon bakom kameran - det man ser ska ses naket utan spår av mänsklig hand. Jag noterar också att han aldrig arbetar med bild och ljud samtidigt. Först skapas bilderna och filmens rytmik och sedan läggs ljudet på. I bilddelen av katalogen uppskattar jag särskilt bildmanuset till Epitaf - alltid spännande att se hur andra gör, eller gjorde i det här fallet - i de senaste filmerna har inga arbetsböcker eller storyboards använts.

I Labyrint möter vi återigen Malmö, nu genom ett antal bakgårdar. Kameran gör långsamma åkningar både horisontellt och vertikalt. Mötet mellan kamera och objekt är intimt. Ljudbilden är viktig. Det händer saker utanför bild som kompletterar och fördjupar.

I Passager kunde besökaren se åtta filmer gjorda mellan 1969 och 2013. Under sin tid på Konstfack gjorde Söderquist filmen Le Génie Civil tillsammans med studiekamraten Jan Håfström. Den filmen finns i mitt filmbibliotek. Eventuellt har jag även Söderquists första film, I frack, från 1964 - den måste jag leta efter.

Jag fick ett kortare men trevligt samtal (och katalogen) med Claes Söderquist innan jag lämnade retrospektiven. I nästa nummer av kulturtidskriften om film, Flm, skriver Carl Henrik Svenstedt om denna videoretrospektiv. Läs den! I väntan på den kan ni läsa hans kortversion på Magasinet Walden.

Konstakademien | Peter Krantz

Påskdagen den 31 mars 2013. Jag gör ett besök på Konstakademien i Stockholm, de sista timmarna av utställningsperioden för fyra olika konstnärsskap. Luften kylig men en värmande sol lyste på min promenad till Mejan. Målet för mitt besök var en videoretrospektiv med verk av Claes Söderqvist. Men varför  inte inleda med en koll av Galleri Väst och Ateljén. Där mötte jag konstnären Peter Krantz. Vi hamnade snabbt i samtal pga min marintrunk som jag ställde ifrån mig vid hans bord i salen. Där mötte jag en svit bilder som snart fångade mig. Inskannade insekter, fjädrar m.m. och kompletterade med tusch. Vi hamnade snart i samtal igen, nu om hans val av att inte ge bilderna några namn, tekniken han använder och en del annat, bl.a. om vikten av att göra allting själv i processen med att göra bild. Klockan gick, det blev tid att bege mig till videoretrospektiven. Jag lovade att återkomma efter besöket i de norra salarna. Vilket jag sedan gjorde, och tittade då särskilt på ännu en svit bilder i Ateljén. Här mötte digitala collage och andra kompositioner där naturen, urban och mer vild, utgjorde motiven.

Peter Krantz skriver på baksidan av verksförteckningen om dessa bilder:
''Olika bildelement har alltså arbetats samman för att skapa nya bildvärldar bara en liten bit bortom verkligheten. Vissa bilder har jag fotograferat under nattens 'svåra' timmar mellan två och fem. Sedan har jag utnyttjat mjukvarans svagheter och försökt vända detta till en tillgång.''

Jag köpte hans utställningskatalog, På liv & död, och fick en trevlig dedikation med tack för vårt samtal. För min del ett mycket givande sådant. Vi skakade hand i enighet om alltid göra allting själv; saknas någon kunskap eller färdighet så får man tillägna sig den.

Att samla Rolf Rosenberg |

Att samla objekt av konstnären, konstsmeden och konstruktören Rolf Rosenberg är det långsammas konst. Två objekt och en konstruktion ingår hittills i min samling. Fler samlare finns.

Överst ett objekt av aluminium, tänkt som ett klurigt visitkort och signerat i nedre högra hörnet.

Underst en stålpellet med en slipad yta, liksom i botten, där objektet är signerat Rolf Rosenberg -83.

Mitt tredje objekt är en prototyp för IBM, ett handbyggt ritbord med ljuslåda. Materialet är aluminium med en vridbar rund platta av vit, ljusgenomsläpplig plast, ursprungligen täckt av en glasskiva. En släde, där ett ritinstrument kan fästas, glider över plattan på två kuggstänger.

Rolf Rosenberg är representerad på Nationalmuseum med ett ur i stål.

Lite mer finns att läsa i mitt gamla blogginlägg, bl.a. om några av Rosenbergs samarbeten med Ulf Linde.