Idag såg jag ännu en gång om
Godfrey Reggios senaste film
Visitors, som han gjort tillsammans med Philip Glass och Jon Kane.
Den är bra, vilket jag utgick ifrån i ett
tidigare inlägg, och på flera plan intressant.
Han säger själv i en intervju att han lyfter fram det som vanligtvis finns i bakgrunden; ett skifte av fokus.
Rörliga bilder av människor i slow motion, långsamma panoreringar över stilla miljöer; byggnader, träskträd. Liv framträder i form av framilande skyar filmade med tidsförkortning, kameran fångar ljusets spel över tid i olika miljöer, över ansikten, skulptur.
Avgörande är sekvenserna med ansikten i närbild, filmade i slow motion. Det krispiga svartvita fotot, och ibland det infraröda, i den nya digitala högupplösningen 4K, transkriberat till Blu-Ray, är en vital del av filmens uttryck. Formen skapar innehållet tillsammans med bild och ljud i samverkan, där musiken syftar till att inte framkalla, men väl att understödja, de känslor filmen kan framkalla. Den kräver en aktiv och medskapande publik som processar filmen på ett känslomässigt plan, inte intellektuellt.
Om likheter? Bara några enkla konstateranden som gäller mina egna filmer; jorden, den blå planeten sedd utifrån rymden som avslutar Visitors har jag med i öppningsscenen i
Time Bells. Ljusspelet över stilla miljöer (i mitt fall ett fotografi från Loch Lomond) finns med t.ex. i
The Nocturnal Soundscape of the Nightingale forebodes Yet Another Dawn. Att pröva att flytta bilder och ickehändelser till filmens centrum utan att ha en traditionell berättelse. Att bara förlita sig på bild, musik, form, textur - och publikens vilja att delta. Likheter - men olika.
Inlägg
