Det känns hemvant här nere. Saker är som de brukar vara; varken mer, varken mindre. Man befinner sig på hemmaplan - underground. Sparsamt ljus gör gott, på det att UV-strålningen minimeras i tider av maligna M. Motvinden smeker kinden, kontrollen blinkar röd, refuser är ett kärt gammalt samlarobjekt. Det tuffar på.
Har precis gjort den tredje omläsningen över tid sedan 2008 av Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten, en roman om mig själv, som han låtit underbetitla boken. Han vet hur det är att arbeta i motvind och arbeta ändå.
Han för bland tusen andra ting ett resonemang om sin misslyckade film från 2004 Värre och värre. Han gissar att han sköt över målet. Han avslutar med ''Men man vet aldrig - en film finns kvar och kan i framtiden betyda något helt annat än i samtiden.'' Trösterikt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar