Kort format, textskyltar, soundscapes, egenkomponerad musik, ej direktljud, frånvaro av en tydligt gestaltad berättelse, den till synes obearbetade formen, alla moment i filmens tillblivelse utförda av en person, ingen distribution och nollbudget - se där Pretto films produktioner i ett nötskal. Lägg därtill att samtliga filmer finns att se i olika fönster på nätet utan kostnad. Undantagsvis förekommer publika visningar på en fysisk plats, utan ersättning givetvis.
Jag placerar åtminstone för egen del filmerna inom genren Poetic cinema, kanske i underavdelningen minimalistisk, och som hörande till den experimentella dokumentärfilmen. Återkommande teman är tid och minne, som för så många andra utövare av någon konstform.
Utmärkande för många av mina filmer är associativa hopp mellan miljöer och därmed bilder - rörliga såväl som stilla. Även ljudbilden kan vara associativ. Associationerna är, och måste vara, mina egna; men förhoppningen är alltid att någon annan också kan uppfatta dessa. Kamerainställningarna är enkla, ofta statiska. Kamerarörelserna utförs ofta, men inte alltid, i samband med att stillbilder visas i filmen.
Jag arbetar på att göra någonting inom expanded cinema; att låta filmupplevelsen ingå i ett sammanhang som överskrider betraktandet av en specifik film från början till slut. Att visa filmer på t.ex. ett galleri, eller en utställning, resulterar oftast (ofrivilligt) i detta, i betydelsen att besökaren oftast bara ser brottstycken ur en film innan nästa video kallar på uppmärksamheten. I dag har det återigen blivit allt vanligare att en och samma person presenterar sina verk i olika medier samtidigt på en plats; video, fotografi, skulptur, installation.
De senaste åren har många av de mest intressanta filmerna som visats på biograferna gjorts av filmare utbildade på någon konsthögskola. Redan 2011 togs detta upp i en artikel i Flm.
Många etablerade filmmakare inom konstfilmen tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, även om några av dem också rör sig mellan olika genrer, och då även har en fot i den mer kommersiella filmkulturen i form av reklamfilm, spelfilm och/eller dokumentärfilm.
Var återfinns då mina filmer? I den yttersta marginalen, får väl svaret bli. Filmerna exponeras huvudsakligen i fyra olika fönster på nätet: hemsidan, Shooting People, Vimeo och Pretto films kanal på YouTube. Tillsammans har filmerna visats omkring 25 000 gånger; snittsiffran för de tre mest visade ligger på 3000 vardera. Vackert så.
Jag placerar åtminstone för egen del filmerna inom genren Poetic cinema, kanske i underavdelningen minimalistisk, och som hörande till den experimentella dokumentärfilmen. Återkommande teman är tid och minne, som för så många andra utövare av någon konstform.
Utmärkande för många av mina filmer är associativa hopp mellan miljöer och därmed bilder - rörliga såväl som stilla. Även ljudbilden kan vara associativ. Associationerna är, och måste vara, mina egna; men förhoppningen är alltid att någon annan också kan uppfatta dessa. Kamerainställningarna är enkla, ofta statiska. Kamerarörelserna utförs ofta, men inte alltid, i samband med att stillbilder visas i filmen.
Jag arbetar på att göra någonting inom expanded cinema; att låta filmupplevelsen ingå i ett sammanhang som överskrider betraktandet av en specifik film från början till slut. Att visa filmer på t.ex. ett galleri, eller en utställning, resulterar oftast (ofrivilligt) i detta, i betydelsen att besökaren oftast bara ser brottstycken ur en film innan nästa video kallar på uppmärksamheten. I dag har det återigen blivit allt vanligare att en och samma person presenterar sina verk i olika medier samtidigt på en plats; video, fotografi, skulptur, installation.
De senaste åren har många av de mest intressanta filmerna som visats på biograferna gjorts av filmare utbildade på någon konsthögskola. Redan 2011 togs detta upp i en artikel i Flm.
Många etablerade filmmakare inom konstfilmen tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, även om några av dem också rör sig mellan olika genrer, och då även har en fot i den mer kommersiella filmkulturen i form av reklamfilm, spelfilm och/eller dokumentärfilm.
Var återfinns då mina filmer? I den yttersta marginalen, får väl svaret bli. Filmerna exponeras huvudsakligen i fyra olika fönster på nätet: hemsidan, Shooting People, Vimeo och Pretto films kanal på YouTube. Tillsammans har filmerna visats omkring 25 000 gånger; snittsiffran för de tre mest visade ligger på 3000 vardera. Vackert så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar