Staden som motiv - Weiss och Nielsen

I bokserien Svenskt filmbibliotek utkom under några år på 1950-talet ett antal intressanta volymer. 1956 skrev Peter Weiss den första utförliga boken om avantgardefilm. Ett kapitel ägnas staden som motiv.

''Storstadens rika, motsägesfulla liv, dess puls, dess förbiglidande människoöden har ofta skildrats i film. Det finns en hel flora av dessa verk som bygger på arkitekturens bildverkan, på hantverkets, trafikens och maskinernas rytm, på människornas rörelser och på skiftningen mellan morgon och kväll. Temat är outtömligt, varje dag bjuder staden på nya synvinklar för den som kan se.''

Dziga Vertov grundade 1919 en grupp som kallades för Kino-ögat. De lämnade ateljéerna och arbetade bara med direkta synintryck. För mig är Vertov intressant eftersom han uformade filmens förmåga att associera. Genom att ställa olika - eller besläktade - företeelser mot varandra så påvisades nya sammanhang. En bild på en nybäddad säng ställdes emot en tiggares parkbänk, interiör mot exteriör, formelement kontrasterades etc.

Den första stadsskildringen i USA gjordes 1921 av målaren Charles Sheeler och fotografen Paul Strand. Filmen hette Manhatta, titeln tagen från en dikt av Walt Whitman. 1925 kom filmen 24 dollar Island av Robert J. Flaherty. En film om skyskraporna och i vars skugga ''de [människorna] skrumpnar till dvärgar''.

Walter Ruttman gjorde 1927 filmen Berlin tillsammans med Alberto Cavalcanti. Här förmedlas ett kalejdoskopiskt intryck av staden, inte en berättelse. Filmen vill ge hela bredden av staden, reducerar människorna till människomaterial, arbetar med rytmen som drivkraft - människorna är i stadens och maskinernas våld på olika sätt. 1929 gör Robert Siodmak, Billy Wilder och Fred Zinnemann filmen Menschen am Sonntag. Staden ligger tyst men är bebodd - bakom alla väggar av sten andas människor. På den enda fria arbetsdagen, söndagen, ger sig människorna ut till en strand, för att bada - naturen som avkoppling från staden.

Läs även mitt tidigare blogginlägg om staden som motiv!

1997 ställde Grafikens Hus i Mariefred ut grafikern Palle Nielsens alster i en stor utställning. År 2000 avled han. Precis som avantgardefilmaren Stan Brakhage ville Nielsen få oss att se för att verkligen se - konstnärens viktigaste uppgift. I utställningskatalogen skriver Thomas Kjellgren om Palle Nielsens bilder. Skådeplatsen för bilderna är ofta staden, ''ett människoskapat landskap'', som Nielsen själv beskriver det. I hans bilder finns även människor och maktens kupolbyggnader. Rom kanske är den stad som mest påverkat bildernas byggnadsverk. Han säger: ''Kupolen har betagit mig sedan min barndom invid Marmorkyrkans fot. Kupolen uppträder i auktoritetens stad i templens, bankernas, storvaruhusens, maktens stad, också som älskad form.''

I hans bildsviter finns ett starkt filmiskt drag, en rytmisk rörlighet. Han växlar mellan närbild och panorama.

Han berättar själv i utställningskatalogen om att hus ända sedan barndomen haft en stark dragningskraft. Han skriver själv i Början och efterskrift: '' Begynnelsen var gammal, medan det närvarande, ögonblicket, är som en hård, klar morgon - Utställningsbyggnaden, röd av sol: det runda fönstret - jag stod inför något oändligt gammalt, som rymde ett löfte om något kommande. En oförklarlig, ordlös auktoritet, inte vänlig eller ovänlig, upphöjd över varje vanlig betydelse, ett anrop som angick just mig, anades i dessa ögonblick, i ljusets vila över husen.''

Här kan man titta på Palle Nielsens bilder och få länkar till ytterligare bilder.

Tystnad! Tagning!

En sådan film är ju inte En Morpheinists Drömmar, men filmarbete pågår. Åter vid bloggen under helgen.

Corpus flyger

Kroppar som har lättat från marken, upphävt jordens dragningskraft, kanske som en symbol för tankens lätthet och som när vi betraktar dessa svävandeakter även frigör tankens fjättrande vid imaginära påldon - av detta finns det flera exempel på inom bildkonsten.

Albrecht Altdorfer var en målare i Tyskland under 1500-talets första hälft. I hans målning Marias födelse från omkring 1525 dansar änglar en ringlek i luften under kyrkans pelarvalv. Här anas en surrealist. En definitiv sådan var den belgiske målaren René Magritte. I hans tavlor förekommer både svävande kroppar liksom ting. I målningen Golconda är luften fylld av svävande män i kubb, paraply och överrock. Ett motiv som har använts som final i Jan Troells kortfilm Yellow Tag. I Marc Chagalls målning Promenaden svävar mannens damsällskap. I Over the Town svävar båda två.

Människan har i alla tider drömt om att kunna flyga. Detta kunde ske andligen inom många kulturer och religioner. Fysiskt kom det att dröja. Men drömmen om och känslan av har följt människan. Känslan av att sväva fritt är vanlig i drömmar.

På Malmö Konsthall visades under september 2000 till januari 2001 Peter Greenaways multimediala utställning Flyga över vatten. Jag hade turen att se utställningen. Här gav han sin egen version av himlens och vattnets historia. Utställningen var den dittills största i konsthallens historia; den byggdes om och alla ytor togs i anspråk. Till utställningen producerades en exellent katalog som gör att man fortfarande både kan minnas och uppleva utställningen. Katalogen går att få tag på via antikvariat.net och är mer än väl värd sitt pris på ca 125 kronor.

Antikens Ikarosmyt var central i utställningen. Utanför entrén fanns en ramp, en tänkt landningsbana för Ikaros - om han hade landat i stället för att störta.

I katalogens Prolog ger Greenaway ett antal rejäla slängar till den dominerande filmkonsten. Greenaway utbildade sig ursprungligen till målare. Film, fotografi, bildkonst och musik ligger mycket nära varandra när det gäller att tala direkt till våra känslor utan att passera förnuftet, det intellektuellt analyserande.

''Ingen känsel, inga lukter, ingen temperatur, korta format, passiv, stillasittande publik, ingen verklig dialog med åskådarna, överlastade tekniska lösningar inom ramen för en standardiserad, effektinriktad arkitektur där man begränsar sig till en enda bild åt gången som dessutom bara kan ses från ett enda håll, ett omåttligt verklighetsbegär, tillfälliga inspelningsplatser, skådespelare utbildade i att låtsas, slätstrukna illusioner, bristfällig förståelse för duken som duk, allsmäktiga kapitalintressen och kapitulation för bildrutans, skådespelarens, textens och - mest oroande av allt - kamerans tyranni.'' Sug på den!

Soundtracket till detta inlägg är Erik Enockssons senaste CD With Its Dark Tail Curled 'Round the Garage. Han gjorde filmmusiken till Farväl Falkenberg, vilken var en större behållning än filmen. Omslagsmässigt en liten pärla från Kning Disk. CD:n ges ut i en handgjord begränsad upplaga: First Edition, Ltd. Ed. 202/500 (mitt ex.). I övrigt får köparen ladda ner den i MP3-format. Musiken rekommenderas av PRETTO film.

Citat

''Det är hårda tider för drömmare''.

Från Amelie från Monmartre

From my point of view

Sommaren ska betraktas. Den ska dessutom betraktas från en plats där skugga råder. Jag sitter på ett café på Söder. Efter en promenad då jag letat efter ett ställe att äta min frukost på har jag återigen hamnat på Café Eurobar. Det ligger i hörnet Östgötagatan och Gotlandsgatan. Ett sådant café har ingenting med EU att göra. Däremot med Europa. Här talas flera språk.

Ensam man äter en dagens.

Ensam man dricker en kopp kaffe.

Gammal dam förflyttar sig med rullator i många etapper över gatan, från Hotell Monumentet-sidan, på väg till caféet. Hon behöver inte som vi andra beställa inne vid disken utan gör sin beställning på väg fram till ett bord ute på trottoaren. Kaffe och macka dyker upp lagom till att hon är framme.

Ett sådant här café har mest stamkunder och några nya ströbesökare då och då, som jag själv.

Att betrakta gatulivet från ett cafébord är en gammal syssla. Jag utför den gärna.

Prettoenkäten avslutad med statistisk pregnans

Som väntat, men inte utan intressanta konsekvenser, anses Tecknarens kontrakt vara en prettorulle. Peter Greenaways film från 1982 är den film som kanske har uppskattats mest av hans filmer och även av en bred publik. Filmen har ett medvetet filmspråk, bra musik, en intrikat handling i gåtans form etc. Detta kan även sägas om David Lynchs film Mulholland Dr. Fanny & Alexander innehåller även i mitt tycke prettoelement. Mer om detta i kommande inlägg.

Filmprata

- asså de burjar ju allti med svart, va
- åkej
- nån text, kanske, å musik, eller ja, jud i alla fall
- och?
- vaddå och? finns inge som heter ''och'', va bara en snubbe på 30-talet i radion som burjade med de, seja och, och i stället för å som man allti hade sagt
- nähä
- JO
- åkej, sen blir'e ett jävla jusspel, eller i alla fall murker å jus åm vart annat, mennskor å rum, till och me steder å stolar å sånt, nästan va fan som helst, gater e vanlia
- de pratas väl oxå
- de pratas väldigt mycke, bla-bla-blä
- jaha
- BLA-BLA
- hur vet man va man ser'å
- good question, skulle jag vilja seja, spikens öga typ
- hur då ra
- asså de sitter ju en massa fluktare i publiken som alla sitter å spenkar på samma fleck
- vaddå för fleck
- duken, de stora vita längst fram
- åkej, som en tavla
- de ser alla de prosessade juset och järnorna går på högvarv å tålkar å fyller i å hittar på en sorts handling, såm åm allt de där hängde ihop, liksåm
- jör de inte de, då
- de vete fan, ibland å visst, järna de liksåm men de behöver inte hänga ihop heller
- låter skumt
- nä bara känslan funkar, då e de bra
- okej, män då ser ju inte alla samma film
- just de, de e de som e grejen, många filmer blir'e, fast samtidigt
- schysst
- men åm alla befluktar en standardrulle'rå, fast samtidigt
- då ser'åm samma film, bara
- boring
- so bloody
- va händer sen
- sen slutar'e
- the end, då
- svartsladd, som när de burjade
- som livet, då
- exakt
- de brukar ju sluta me en film
- jupp, sista rullen
- inte så jävla tokigt då, bio rakt in i evigheten

Detta är en hyllning till författaren och poeten Sandro Key-Åberg som jag och så många andra i min ålder kom i kontakt med redan i skolåldern. Hans prator fångade mig då och det räckte ända hit.

Några tiopack

Jag lät mig födas på 1950-talets allra sista år.

Jag valde att förlägga min barndom till det omtumlande 60-talet.

Tonåren perforerades av 70-talet.

Den frivilliga lärobänken nöttes under 80-talet.

Yrkeslivet fick styrfart under 90-talet.

Horisonten upplöstes under 00-talet.

Dokumentärfilm ♥ Experimentfilm = sant!

Då tänker jag på ikväll TV-visade filmen av Eva Beckman om Sonja Åkesson. Eller Eric M Nilssons filmer - som äntligen i höst kommer ut i en samlingsbox på SVT! Och vissa av Stefan Jarls filmer. Carl Henrik Svenstedts poetic cinemafilmer. Och många andra.

Smoliansky på Kulturhuset

Fotografen Gunnar Smoliansky visas nu under sommaren i en bred fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. Han fotograferade sin omgivning där han råkade befinna sig. Ofta vardagliga situationer. Han plåtade även mycket på jazzplejset Gyllene cirkeln på 1960-talet. Njut av hans bilder här!

I en DN-artikel från den 25 juni 08 hänvisas till att han försökte sätta sig in i fotograferandets konst genom att läsa boken Amatörfotografen av K. O. Sjöström i slutet av 1940-talet. Men Gunnar fattade ingenting. Själv har jag trettonde upplagan av boken från 1953, en av de böcker som fanns i mitt föräldrahem och nu i mitt. Smoliansky fick lära sig själv. Så gjorde även jag i de tidiga gymnasieåren när jag började läsa i den gamla boken och använda farsans Olympus Wide som lanserades 1955 och köptes av honom lagom till min födelse 1959, en kamera med fast vidvinkel. Minns att svartvit film inköptes hos en fotohandlare på Södermannagatan i snöväder och så begav jag mig ut i omgivningarna tillsammans med kompisen Janne. De bilderna blev sådär. Men bättre och bättre med tiden.

Redan som parvel hade jag fattat tycke för kameran som manick och haft några lådkameror som kördes utan film och senare den klassiska Kodak Instamatic med exploderande blixtkuber. Så småningom blev det olika spegelreflexer och nu gäller digitalkameror.

ak28

På galleri ak28 på Krukmakargatan 28 på Söder kan man se videokonst och experimentfilm, bland mycket annat. En närmare beskrivning av verksamheten hittar du här. Och i deras arkiv finns exempel på vad som har visats - t.ex Niklas Holmgrens kortfilm ''Jättekul att se dig''.