Eyes Wild Open |

(Click!) En försändelse från Marseille anlände idag: Eyes Wild Open. Boken publicerad av André Frère Éditions i anslutning till pågående utställning på Museum of Botanique i Bryssel.

Här möter en mängd foton från framför allt 1960-talet fram till idag. Yutaka Takanashi, Anders Petersen, JH Engström, Michael Ackerman Gabrielle Duplantier och många fler.

Två texter och ett antal intervjuer bryter in i vad som huvudsakligen  är en fotobok. Kanske.

Mina filmminnen 3 | Feghetens handling

Ännu en återutsändning från min gamla blogg. Här ett inlägg från maj 2007.

Skansen, 1980-tal, ännu en filminspelning. Vilken film det var har fullständigt bleknat men Hans Iveberg var regissör, mycket sympatisk. Det som dominerar detta minne är mitt intresse för filminspelningen och några korta samtal med regissören. Ett av dem fördes gående, han med armen över mina axlar. Jag talade om mitt filmintresse och han sa att de kunde höra av sig om det dök upp något, en statistroll kanske? Självklart, sa jag. Det gick några veckor. Telefonen ringde, det var produktionsbolaget. Statistroll fanns eller jag kanske skulle komma för ett test, minns inte. Men jag bangade. Synd på en sådan rar ärta.

Vinylstund på Prettokrubban |

(Click!) Här snurrar Sällskapets senaste album Disparition. Inspelat 2017, släppt nu i mars. Jag valde tung vinyl.

Disparition #1. Morgenlicht. Die Zeit vergeht. Sång av Andrea Schroeder. Några låtnamn som anger stämningen.

Djävligt bra. Det räcker väl som recension. Point taken, nicht wahr.

Vinylstunden fortsätter med några äldre grejer, pressar från tiden. Velvet Underground 1972, Frank Zappa 1969...

Mina filmminnen 2 | Marianne Ahrne

Ännu en återutsändning från min gamla blogg, här ett inlägg från april 2007.

Första halvan av 1980-talet präglades av studier och arbete, på sommaren som stugvärd m.m. på Skansen. Då ingick även att "vakta" en och annan filminspelning. Fler filmer och TV-serier än man tror har utnyttjat Skansens miljöer.

Fru Ahrnes stenmangel
En sommarmorgon infann jag mig extra tidigt eftersom jag skulle instruera Marianne Ahrne med filmteam hur en stenmangel hanteras. Just nu har jag glömt vilken produktion det var, men för SVT var det i alla fall, och Harriet Andersson gjorde en roll och deltog bl.a. i en sekvens som spelades in i Statarlängan. Men först skulle det manglas.

Jag letade upp mangeln och fick börja med att fräscha upp mina egna kunskaper om handhavandet som jag på kuriösa vägar hade ett hum om. Huvudmantrat är, som de stenmangelkunniga vet, att hålla koll på trärullarna och inte låta stenskivan falla ner. Demonstrationen gick bra.

Senare under dagen riggades ett rum i Statarlängan för ett antal andra tagningar. Man kan väl säga att genom mitt filmintresse, som redan då (och långt tidigare) var stort, så löste vi uppkommande problem på ett smidigt sätt - för filmteamet. Men med respekt för den kulturhistoriska miljön.

Mina filmminnen 1 | Ingmar Bergman

Ännu en återutsändning från min gamla blogg. Här ett inlägg från april 2007.

Teater- och filmregissören Alf Sjöberg hade oturen att omkomma i en olycka mellan 47:ans buss och honom själv på cykel. Detta får mig att tänka på när jag var medföljande i en Ford Taunus i slutet av 1970-talet. Precis när vi hade passerat korsningen Sturegatan och Karlavägen så går en man väldigt hastigt ut på övergångsstället, vi tvärnitar, mannen bugar sig ironiskt mot oss - men leende - och fortsätter över gatan. Mannen var Ingmar Bergman. Pjuh, tänk om... Vad hade vi alla inte gått miste om ifall reaktionen varit sen.

7 dygn på Dramaten | Del 2

Här följer fortsättningen på mina sju dygn 1977 på Dramaten. En återutsändning från min första blogg, publicerad 2007-2008.

Just nu pågår en garderobsrensning. I den eviga jakten på papper som kan kastas hittade jag min redovisning av de sju dagar jag tillbringade på Dramaten när jag i gymnasiet gjorde min Yrkesorienterande vecka där.

Repetitionen av Bosman och Lena hade tio dagar kvar till premiär när jag och ytterligare tre gymnasister följde ljusrepetitionen under två dagar samt en tredje dag, en första generalrepetition. Totalt satt vi - fascinerade - av femton timmar repetitioner av pjäsen.

Ett av skälen till att Alf Sjöberg var så noga med ljussättningen i pjäsen var att skådespelarna var både ansikts- och kroppssminkade i en mörkbrun nyans, eftersom de spelade färgade personer och pjäsen utspelade sig i Sydafrika. Detta krävde en väl avvägd ljussättning för att få spelet att fungera så att ansiktsuttrycken blev tydliga.

Vi satt på tredje raden. Under repetitionen hördes plötsligt några kraftiga knackningar någonstans i huset. Till en början kontrade Sjöberg bara med några svordomar tillsammans med vilda gester. Men när knackningarna kom tillbaka för fjärde gången, trots att en tillsägelse hade gått ut i den centrala högtalaranläggningen, fick Sjöberg nog. Han skrek i mikrofonen som gick till ljuspersonalens rum att Scenens byrå måste genomsöka huset och att det var för jävligt att något sånt här kunde få förekomma. De var väl ändå herrar i sitt eget hus?! Han reste sig upp från regiplatsen och vandrade runt och svor långa ramsor, sedan gick han åter fram till mikrofonen och ville ha dit all scenpersonal och teaterinspektören omedelbart! De kom till scenen och lovade att göra allt de kunde för att hitta källan till oljudet. Efter ett tag upphörde de störande ljuden. Vi som satt på tredje raden hukade inför de formidabla svordomsramsorna medan skådespelarna tog det hela med ro.

Repetitionen den dagen varade fem timmar med en lunchpaus på tjugo minuter.

7 dygn på Dramaten | Del 1

Detta är en återutsändning av ett inlägg på min första blogg som skrevs 2007-2008. Fler repriser följer, ett urval av de bästa!

Filmregissören Alf Sjöberg hade jag ynnesten att uppleva och även träffa, om än mycket kort, när jag i gymnasiet gjorde en praktik under nästan 7 dygn på Dramaten 1977. Därmed blev det teatermannen Sjöberg jag fick uppleva då han höll på med repetitionerna av Bosman och Lena, en pjäs av den sydafrikanske författaren Athol Fugard.

Under en vecka, plus helgen som jag givetvis utnyttjade för att titta på pjäser, fick vi, tre gymnasister, följa de olika yrkesgrupperna på Dramaten. Och förmånen att från tredje raden följa de sena repetitionerna av Bosman och Lena med Gun Wållgren, Anders Ek och Ingvar Kjellson i de ledande rollerna. Mycket givande, på många sätt. Mot slutet av veckan var det dags för ljussättning, dåtidens hålkort skulle programmeras för de olika ljusmomenten. Ljuset var lika viktigt för Sjöberg som för Bergman, vilket gjorde att ljusmästaren prövades hårt och muttrade att ingen, utom Sjöberg, ändå märker någon skillnad. Detta sagt efter timmar av arbete med att göra små, små justeringar. Ingmar Bergmans beryktade känslighet för störande ljud under repetitionerna hade även Sjöberg. På avstånd hördes en dag några hammarslag, svaga men tillräckliga för ett vredseutbrott som fick oss på tredje raden att huka.

Under en av de pauser som uppstod under repetitionerna visade Ingvar Kjellsson prov på sin armstyrka när han med hjälp av stödet på en bordskant hävde kroppen ut i horisontell ställning från bordsskivan.

Min reella träff med Sjöberg var av det handfasta slaget i lunchkön på Dramatens personalrestaurang. Vid lunchtid strömmar mängder av folk dit, alla jäktade eftersom lunchpausen är kort. När jag står där får jag något som jag uppfattar som ett slag i ryggen varefter någon högt säger: Håll min plats i lunchkön! Det var Sjöberg som hastade iväg för att tala med någon. Där stod jag, överraskad och med en känning i axel och rygg efter den fasta ryggdunkningen medan mer eller mindre sminkade skådespelare och teaterarbetare vällde fram och förbi mig. Detta gjorde mig lätt orolig med tanke på Sjöbergs humör, jag gjorde några tappra försök att hejda flödet, vilket givetvis var dömt att misslyckas. Snart återvände han dock till kön som då vek undan som vattnet för Moses - en mycket precis minnesbild.

Grindvakt |

(Click!) Foto: JH Edvardsson.

Fotografen Micke Berg skrev i lördags i sin blogg om fototävlingar med deltagaravgift och även sådana utan som Planket, Höstsalongen och Fria fotografers filial där det ibland räcker med att anmäla sig snabbt för att komma med. Han tror inte på det.

Det borde åtminstone finnas en grindvakt som garanterar att hälften av bilderna håller en hög kvalitet, menar MB.

En annan återkommande synpunkt är att det skrivs alldeles för lite om fotografi. Så sant. Teknik skrivs det mycket om, men inte om bild.

Den enda som skrivit om årets upplaga av FFF är DN:s Lars Epstein. Han besökte även 2016 års upplaga. Läs hans artikel på FB och gör sedan ett besök på Kulturhuset Stadsteaterns utställning på Galleri 5 och döm själva.

Jag tycker, som en jävig medverkande både 2016 och 2018, att en bra bit över 50% av materialet håller en kvalitet som värd att visas upp. Detta trots avsaknaden av en grindvakt.

Fria fotografers filial 2018 | Vernissage

(Click!) Igår fredag var det för andra gången vernissage på Kulturhuset Stadsteatern av Fria fotografers filial. Första gången detta koncept prövades där var i november 2016.

Kulturhusets producent Maria Patomella invigningstalade. Drygt 800 besökare kom till öppningen. 250 anmälningar hade kommit in, 100 fick plats. (Siffrorna hämtade från DN Epsteins Stockholm, som var på plats.)

Diverse kamrater kom till min hörna, mycket trevligt. Tack till er!

Några av oss rundade av med en middag på stan innan tåget krävde min närvaro för att återföra mig till Den Lilla Staden.