Från Pretto films läsesal |

I dunklet ett bord och en läslampa - vad övrigt är, är mörker. Och tystnad.

Läser just nu Inger Edelfeldts senaste roman Konsten att dö - vi möter fotografen Jacky som möter Monia.

Efter Edelfeldt står Lena Andersson på tur; Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek.

Vidare: Vad hände med Danny Torrance från The Shining? Svaret ges i Doctor Sleep av Stephen King.

Hur skriver man? Att skriva: en hantverkares memoarer av Stephen King kommer att läsas.

En tung trilogi: Lotta Lotass x 3 - Den vita jorden, Den röda himlen och Den svarta solen.

Se där veckans skörd av böcker anlända till Pretto films bibliotek.

Crack |

(Click!) Tog en solofika i den lilla staden. Vid fyrablecket, när fiket stängde, blev det en kortare fotopromenad. Resultatet ser ni här.

När jag letar motiv rör jag mig ofta långsamt; sökande, dröjande, går nära, återkommer. När jag sedan ska fånga den bild jag redan tänkt ut och börjar plåta motiv av det slag som visas här ovan så ger det upphov till fundersamma blickar från folk runt omkring. Vad plåtas? Varför? Här finns väl inget. När bilden sedan visas, helst i ett bra boktryck eller som en print, så tycker många att javisst, där fanns ju en bild. Den såg jag inte. Medan andra åter fortfarande tycker att det inte var värt att fotografera.

Varje bild behöver ett visst format och upplösning för att fungera, dvs för att ge ett intryck, ha en effekt på betraktaren, för att (i bästa fall) starta den fantastiska motor som gör att bilden kommunicerar med betraktaren. En del av skillnaden märker ni om bilden överst först betraktas i det lilla formatet och sedan klickar på den för att se den i högre upplösning. De detaljer i bilden som jag värdesätter kräver dock en ännu högre upplösning - som visar porerna i betongen, känslan av stenarna och gruskornen. Ett hum om detta ges i den undre bilden.

Varför plåtar jag (och många andra) trasiga miljöer i svartvitt? Svaren är många. Ett kort och enkelt är att sådana miljöer är intressantare än felfria nya ytor; det trasiga väcker känslor hos betraktaren, tankar kring minnen och tid. Vi är alla mer än vi tror påverkade av vår vetskap om det förgängliga; vi mumlar alla odödlighetens mantra: Se mig! Minns mig! Jag har funnits!

För mig är alltså bilden ovan mer än dess beståndsdelar; brunn med kupollock, sprucken markbeläggning, cykelställ i betong mot en fond av slammad tegelvägg. Min erfarenhetsbas lägger till en fond av tankar och känslor kring urbanitet, tid, materialitet och textur när jag betraktar bilden.

Mornington Hotel 06:00 am | The Overlook Hotel

(Click!) I did it again - såg om Stanley Kubricks film The Shining. En mycket hållbar film som mer än väl tål - och bör - ses om många gånger.

Anledningen till att jag ännu en gång såg om den var att jag nyss läste en text av Lotta Lotass i hennes senaste bok Varia - Sken, tidigare publicerad i Subaltern, nr 3, 2008.

I Sken lotsas läsaren i ett väl uttänkt textflöde ut och in i The Overlook Hotel, genom korridorerna, rummen, miljöerna, detaljerna, geometrierna, mönstren. Somligt upprepas, miljöer återkommer. Referenser till Freud, Kubrick, berättelserna kring inspelningen, enkannerligen miljöbyggena i The Shining, bl. a. hämtade från bonusmaterialet till DVD-utgåvan från 2007. I den Blu-rayversion jag har finns ytterligare sevärt bonusmaterial. Texten kopplar även till Alain-Robbe Grillets manuskript/roman till Alain Resnais film Last Year at Marienbad - en annan filmpärla i mitt stora, fysiska filmbibliotek. Jag har även lyckats fånga ett originalexemplar av boken från Grove Press 1962.

Filmen The Shining är sedan länge kult. Webben dräller av olika ingångar. 2012 kom dokumentärfilmen Room 237 av Rodney Ascher. Häri återfinns många olika tolkningar av filmen - en del är intressantare än andra.

Snart ska jag återigen se om Last Year at Marienbad. Jag har sagt det förut: bra saker ska man återvända till. Läs om, se om, lyssna igen.

Claes Söderquist | Retrospektiv i repris

Påskhelgen 2013 besökte jag Konstakademien i Stockholm och såg en stor retrospektiv utställning med Claes Söderquists filmer gjorda mellan åren 1964-2013 - Passager. Om detta har jag gjort två tidigare blogginlägg - inlägg 1 och inlägg 2.

Nu visas retrospektiven på Kristianstads konsthall. Sevärd, tro mig. Den är dock i mindre format, vilket innebär att alla filmer inte kan visas samtidigt - detta var en av styrkorna på Konstakademien med sina generösa utrymmen.

Få en försmak - läs en ny artikel  och en recension i Kristianstadsbladet.

Ljusflöde x 2 | 16 feb 2014 em

(Click!)

En djefla massa konst! |

Fotografiska | Höstsalong mk II

(Click!) Med söndagens post går min ansökan iväg till Fotografiskas Höstsalong 2014; 20 fotografier samlade under temat City Elements och med individuella titlar.

Lux Lumen | Mira Eklund

Lux Lumen - In a chapel from Marcus Harrling on Vimeo.

Spana in hennes examensarbete från DI, Redwood, som tar avstamp från Lotta Lotass nätbaserade roman med samma titel.

Lotta Lotass | Varia under slutläsning

Ett spännande författarskap med en relativt sen men fullfjädrad debut. Läs presentationen av henne på Akademiens hemsida.

I Varia från 2014 samlas äldre texter publicerade i tidningar, tidskrifter och antologier. Jag har särskilt (återigen) fastnat för Mobil essä, tidigare publicerad i Anakronismer, 2007, givetvis representerad i mitt bibliotek sedan tidigare. Här rör vi oss mellan olika källor som behandlar rumtid, händelsekvanta, kubismen sedd från ett flygplan av Gertude Stein, konceptuell konst, kronotopen, Alain-Robbe Grillets modell för sin roman I labyrinten m.m.

Sammantaget tankevidgande och nära mina källor och inspiratörer till mina filmer.

PS.
I en artikel i fredagens DN Kultur säger Jim Jarmusch att inspelningen bara är ett sätt att samla material som sedan blir film i klipprummet. Visst är det så. Vidare: Jag är fortfarande en dilettant som går i gång på allt: film, musik, böcker, fågelskåderi, svampplockning och nya vetenskapliga rön. Medhåll även här. Detta tror jag även gäller för Lotta Lotass. DS.

Att somna med Gertrud |

I helgen läste jag en artikel i DN om Jonas Malmsjö som i vår spelar i Hjalmar Söderbergs pjäs från 1906, Gertrud.

Hjalmar Söderberg är en författare som varje läsare av böcker bör återvända till på stadig basis. Under några år på 80-talet brukade kamrat L och jag uppmärksamma Hjalles födelsedag med att bjuda oss själva på en lång och trevlig middag på någon lämplig krog. Ett år råkade detta ske på fel dag. Men vi var nöjda ändå.

Gertrud är nu återigen under nattlig omläsning. Härifrån stammar de ofta citerade orden:

Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Fotografiska | Höstsalong

Micke Berg, fotografen, skriver så här på sin blogg - läs inlägget. Det handlar om bristen på debatt och djupare analys av dagens fotografi.

Så, Fotografiska tänker sig en höstsalong. Lär strömma in en mängd bilder, bilder, bilder.

Om en marginell filmkultur |

Kort format, textskyltar, soundscapes, egenkomponerad musik, ej direktljud, frånvaro av en tydligt gestaltad berättelse, den till synes obearbetade formen, alla moment i filmens tillblivelse utförda av en person, ingen distribution och nollbudget - se där Pretto films produktioner i ett nötskal. Lägg därtill att samtliga filmer finns att se i olika fönster på nätet utan kostnad. Undantagsvis förekommer publika visningar på en fysisk plats, utan ersättning givetvis.

Jag placerar åtminstone för egen del filmerna inom genren Poetic cinema, kanske i  underavdelningen minimalistisk, och som hörande till den experimentella dokumentärfilmen. Återkommande teman är tid och minne, som för så många andra utövare av någon konstform.

Utmärkande för många av mina filmer är associativa hopp mellan miljöer och därmed bilder - rörliga såväl som stilla. Även ljudbilden kan vara associativ. Associationerna är, och måste vara, mina egna; men förhoppningen är alltid att någon annan också kan uppfatta dessa. Kamerainställningarna är enkla, ofta statiska. Kamerarörelserna utförs ofta, men inte alltid, i samband med att stillbilder visas i filmen.

Jag arbetar på att göra någonting inom expanded cinema; att låta filmupplevelsen ingå i ett sammanhang som överskrider betraktandet av en specifik film från början till slut. Att visa filmer på t.ex. ett galleri, eller en utställning, resulterar oftast (ofrivilligt) i detta, i betydelsen att besökaren oftast bara ser brottstycken ur en film innan nästa video kallar på uppmärksamheten. I dag har det återigen blivit allt vanligare att en och samma person presenterar sina verk i olika medier samtidigt på en plats; video, fotografi, skulptur, installation.

De senaste åren har många av de mest intressanta filmerna som visats på biograferna gjorts av filmare utbildade på någon konsthögskola. Redan 2011 togs detta upp i en artikel i Flm.

Många etablerade filmmakare inom konstfilmen tillhör en publikt och kommersiellt sett marginell filmkultur, även om några av dem också rör sig mellan olika genrer, och då även har en fot i den mer kommersiella filmkulturen i form av reklamfilm, spelfilm och/eller dokumentärfilm.

Var återfinns då mina filmer? I den yttersta marginalen, får väl svaret bli. Filmerna exponeras huvudsakligen i fyra olika fönster på nätet: hemsidan, Shooting People, Vimeo och Pretto films kanal på YouTube. Tillsammans har filmerna visats omkring 25 000 gånger; snittsiffran för de tre mest visade ligger på 3000 vardera. Vackert så.