Sommarminne |

Vit kopp, innehållet ger en blank, svart yta. Svart som en skogstjärn. Vit rök ringlar ovanför; kaffestund. Ett sommarminne tonar fram. En liten träbrygga skjuter ut i ett mörkt vatten. På andra sidan stranden posterar gran och lövträd. Vattenytan kav lugn. Jag sitter på bryggan, ser ut över vattnet. En stilla bris, kanske en temperaturförändring mot kyla. Tystnad. Fåglarna, som tidigare tjattrat i träden, har också tystnat. Mitt ute på den lilla skogssjön dras plötsligt vattnet upp i en spiral, högre och högre upp i en vriden vattenpelare. Händer detta? I tystnad, och långsamt, sänker sig vattenpelaren åter mot ytan och lämnar kvar en vattrad vattenyta - och ett minne.

Två söndagsplåtar |

Prettofika |

Där satt på kaféet i stan en man. Framför honom en assiett med en räksmårgås och ett bakverk; en Jitterbugg. Bredvid en kopp kaffe. Han justerade assiett och kopp framför sig, slog upp en bok. Vad var det han läste? Ett drömspel av August Strindberg. Så pretto! Som om detta inte räckte, så tog han vid ett tillfälle fram en bit papper och en kulspetspenna och började skriva något. Förmodligen någon dum idé som kommit till honom när han läste. Smulorna från Jitterbuggen spreds ymnigt över det lilla kafëbordet för två. Men han satt ensam. Ännu en kopp kaffe, sidorna vändes. Mannen vid bordet var jag.

Söndag fm |

Rykande kaffe i mugg, några mackor, en Blu-ray - frukost och tidig matiné i ett. Jag ser om Stanley Kubricks The Shining. En fin film. Kanske ska man hålla i minnet att 'don't mess with a writer'. Nu måste jag fortsätta att skriva på mitt filmmanuskript...

All work and NO play makes Jack a dull boy
all work and no play makes Jack a dull boy
All work and no play makes Jack a dull bog
All work and no plaay makes Jack a dull boy
All work and no play makes Jack a dull boy

All work and no play makes Jack a dull bot

Maximteatern |

Där har en serie tv-program nyligen spelats in, Tack för musiken. Programledaren och jag gick i samma skola på Söder och satt i elevrådet tillsammans; han blev ordförande och gick i åttan, jag ny sjundeklassare. Min merit var att jag året innan varit representant för Söders skolor (?) vid någon konferens om alkohol och tobak, enkannerligen deras skadeverkningar. Programledaren in spe läste italienska, som man kunde göra för vår musiklärarinna, en parant dam med altröst. Som tack för detta åkte den lilla språkgruppen senare till Rom. Resan skulle sedan redovisas i ett diaspel med musik i aulan inför hela skolan. Där blev jag och J. inkopplade, minns jag. Vi skötte apparaterna.Viktigt med synk i vissa partier, krävde en del övning. Framförandet gick bra, vad jag minns. Ännu en berättelse från den yttersta periferin.

Bye, bye New York |

Videoart.net's 2011 Video Art & Experimental Film Festival tackar nej till min film Falling. Förlusten är givetvis deras. Filmarbetet går vidare.

Kulturtörst | Tidiga upplevelser

Dramaten 1966, Klas klättermus sattes upp och visades för bl.a. Stockholms skolor. Jag var där och fick min första teaterupplevelse on location som sjuåring. Blev betuttad i både Mona Malm och Teatern. Minns det fortfarande - teaterrummet, sorlet, spänd förväntan, skådespelarna, det lätt magiska som skapades där och då, mitt framför mina ögon.

Jag hade tur, tidigt fick skolan även besöka Stockholms konserthus och vid en barnkonsert fick vi en instrumentgenomgång och lite klassiska snuttar spelade för oss. De här tidiga mötena med teater och musik blev för mig väldigt viktiga av flera skäl. Jag tror att de är lika viktiga idag och för alla skolbarn. Många måste som jag själv arbeta sig in i dessa världar - aktivt välja och söka upp olika kulturuttryck. Då behövs draghjälp. Ett annat minne från denna parveltid är från mellanstadiet då Barbro Hörberg spelade en tidig morgon i aulan i Nya Maria.

TV-teatern (med fast ensemble) gav mig många upplevelser. Såg nog de flesta.

Från högstadiet minns jag en teaterrepetition på Stadsteatern i Stockholm, Gösta Ekman satte upp pjäsen Mordet på Marat av Peter Weiss. Redan då uppskattade jag att se arbetet bakom en pjäs, hade alls ingenting emot att pjäsen ofta avbröts och detaljer diskuterades. Som Gösta Ekman sa när han vände sig om till oss i publiken: 'Det här är en repetition. Det bästa med det är att ni kanske får se det som är bra flera gånger.'

Under högstadiet blev det mer klassisk musik, jag och en kompis fick låna vår svensklärares abonnemangskort till Konserthuset. Draghjälp - schyst! Han höll också igång klassens litteraturintresse och idkade högläsning en gång i veckan ända upp i nian. På Konserhuset lyssnade jag också i ungefär samma veva på min första rockkonsert utanför skolan - Jehtro Tull. Från Högalidsskolans aula minns jag spelningar med bl.a. Solar Plexus och Landslaget.

Så har det rullat på; en ständig mix av läsning av böcker och poesi, se på teater, lyssna på konserter, se konstutställningar, arbeta med egna projekt, dagligt arbete och insnärjt däremellan - livet.

Denna text skrevs medan Lou Reeds rockopera Berlin från 1973 snurrade.

Om vikten av att lyssna på regn |

En av de filmer jag såg i helgen var Norwegian Wood som bygger på romanen med samma namn av Haruki Murakami. I flera scener förekommer samtal under regn. Detta fick mig att minnas några av de regn som passerat mig och som har gjort avtryck i minnet.

Det rör sig oftast om sommarregn och i några fall höstregn. Detta är givetvis inte konstigt; regn hör till dessa årstider. Däremot var minnena oftast gamla, regnen hade fallit under mina relativt tidiga år. Framför allt är det minnen av att lyssna till olika sorters regn; lätta sommarregn som faller över och genom lövverken, ett milt smattrande som når mig genom ett öppet fönster ut mot trädgården. Ljudet av regn mot ett tegeltak avlyssnat från ett kök, där vedspisen går på lågvarv, bara tillräckligt för att värma kaffepannan med kokkaffe. Eller under ett asfaltspapptäckt verandatak där vi sitter och ser ut över den regnridå som skiljer verandan från syrenbuskarna. Dessa oftast milda sommarregn minns jag alltså särskilt tydligt; deras början, tilltagande och avtagande för att slutligen mjukt upphöra samtidigt som en solstråle sveper fram över gårdsplanen utanför den öppna dörren till vedboden där jag ibland satt och väntade ut regnet för att åter kunna grensla min cykel och ge mig ut på grusvägarna och parera de nyfyllda vattenpussarna. Luften lite klarare och med nyförlösta dofter, här i min barndoms somrars mormorland.

Hotell Malmen |

Mannen bar vid försvinnandet vegobrillor.

Sista veckorna | Salon des Refusés

För er som ännu inte har sett den: nu är det hög tid att ta sig till Djurgården och besöka Salongen! Den 2 oktober är det final och de drygt 600 konstverken inklusive de fyra video-verken skingras. Besök hemsidan för mer info!

Bo | Widerberg & Svensson

Vi har båda varit öbor, Bo Widerberg och jag. 11 år gammal slets jag bort från innerstaden på Söder och placerades på en ö. Ett vatten, en brådjup vallgrav omslöt min nya boning. Å andra sidan eget rum som vette mot ett kyrktorn. Jag anlände till ön 1970, Widerbergs 1973. Ett drygt år delades denna geografi; jag förflyttades åter, Widerbergs blev kvar. Ön heter Stora Essingen. 300 meter mellan respektive adress; Essingestråket 14 (min) och Stenkullavägen 19. Om regissören visste jag då ingenting. Allt detta bara en kort reflektion under slutläsningen av biografin om Widerberg.

Här följer några andra minnen från den yttersta periferins utkanter i förhållande till miljöer och personer som nämns i boken.

Thommy Berggren såg jag ofta under en av mina stammisperioder på Sturekatten på 1980-talet. Han brukade med varierande framgång tjôta med personalen bakom disken i serveringen. På Dramaten tillbringade jag sju minnesvärda dygn under gymnasietiden. Om detta har jag skrivit i min gamla blogg. Det finns även ett tillägg om Alf Sjöberg. När jag arbetade på Skansen ute i hus och gårdar så 'vaktade' jag även filminspelningar och försökte balansera omsorgen om de kulturhistoriska miljöerna med filmfolkets ambitioner. Om Marianne Ahrne har jag skrivit här och om Hans Iveberg här. Om ett oväntat möte med Ingmar Bergman har jag skrivit här.

För den som vill läsa om just mitt Söder under slutet av 1960-talet finns ett blogginlägg här.

Teman | Fotografi

Jag har bestämt ett antal teman för kommande fotografier. Sedan tidigare finns bildsviten Home. När en serie är klar kommer den att visas och vara möjlig att köpa via Saatchi Online.

Linked - en porträttserie
Of Houses and Men - om den till förblandning nära kopplingen mellan människa och byggnad
Libros - om böcker och bokens idé; texturer, papper, ord, bokband
In Search of Godot
The Secret Language of Buildings

Du hast den Farbfilm vergessen! |

Nysedd | Drei av Tom Tykwer

Sjuföreställningen på Bio Pretto visade 3 - en bra film. Jag vill inte analysera den för mycket, men onekligen snyggt filmad och välspelad.

Kvällsplåt #2 |

U. Linde | S. Surium

Boken anlände i dag, redan öppnad och som väntat befunnen mycket läsvärd. Ulf Lindes senaste bok Sammelsurium undersöker själva betraktandet av konst. Det handlar om optik och fantasi, enligt texten på omslagets insida. 141 sidor att vada igenom med öppna sinnen. Men man bör alltid hoppa över förlagens insidestexter och gå direkt till källan, dvs boken.

Kvällens soundtrack är Ane Bruns senaste album It All Starts With One, dubbelcdutgåvan. Hon har synts och hörts en hel del senaste tiden i media. Detta med all rätt!

Nyslagen kvällsplåt |

Niklas Rådström | Poesi

År 2000 utkom Om att komma tillbaka till dikten. På 61 sidor möter Rådström läsaren i diktens förtätade form.

De försvunna städerna

Alla de städer som historien har format i gyttja
- de stiger upp ur tjärnens nattsvarta vatten,
klipper med sina bakgator, glimmar och lyser någon dag
och tecknar tiden i skimrande boulevarder och avenyer
för att åter sjunka till glömskan igen
Efesos, Angkor, Troja, Inka

Just detta ögonblick är det viktigaste i ditt liv
och ändå lika snart glömt som det du nyss levde
Det är inte bara resten av ditt liv som återstår,
det är också den andra delen som är försvunnen
Inte förbrukad, men av tiden vänd ner i jorden
som allt det som i trädgården blommat, lyst en dag
och sedan tagit steget mot höst
i denna egendomliga önskan
att bli föremål för längtan och sorg

Niklas Rådström

Svensk Kortfilm | c/o Folkets Bio

Om några veckor börjar tittandet på inskickade bidrag till nästa års kortfilmer som kommer att visas på Folkets Bio. Tre filmer från Pretto film kommer att rådbråkas. Ännu några veckor med hopp om nåd, alltså.

Om svalors svirr och klockors klämtande |

Ett chianti upphällt i ett glas i väntan på middag. Tidigare i dag en lunchmacka på det lokala fiket. Dagen inleddes annars med frukostfilm - Copie conforme (Certified Copy) - vars svenska titel som vanligt nedklassats till Möte i Toscana. En bra film av en intressant regissör, Abbas Kiarostami, som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg.

Det är en dialogdriven film där miljöerna spelar en roll liksom bildlösningarna, som i sin exakthet och sparsamhet förstärker filmen. I filmen förekommer ofta ljudet av svirrande svalor (och kyrkklockor), men är troligen diverse småfåglar. Ljudet av svirrande svalor som ekar mellan husen - ett ljud som jag bär med mig sedan barndomens bakgårdar på Söder. Samma ljud men utan eko lyssnade jag till under somrarna hos mormor på landet; detta ljud fick mig tidigt att alltid längta hem till Staden. Så har det alltid varit. Även när jag hör det i någon annan stad - i Italien, Spanien. Spännande. Ett ljud som triggar igång en behaglig melankoli hos mig.

Lördagens soundtrack blir Patti Smith Outside Society, en kompilering av tidigare utgivet material.