Dramaten 1966, Klas klättermus sattes upp och visades för bl.a. Stockholms skolor. Jag var där och fick min första teaterupplevelse on location som sjuåring. Blev betuttad i både Mona Malm och Teatern. Minns det fortfarande - teaterrummet, sorlet, spänd förväntan, skådespelarna, det lätt magiska som skapades där och då, mitt framför mina ögon.
Jag hade tur, tidigt fick skolan även besöka Stockholms konserthus och vid en barnkonsert fick vi en instrumentgenomgång och lite klassiska snuttar spelade för oss. De här tidiga mötena med teater och musik blev för mig väldigt viktiga av flera skäl. Jag tror att de är lika viktiga idag och för alla skolbarn. Många måste som jag själv arbeta sig in i dessa världar - aktivt välja och söka upp olika kulturuttryck. Då behövs draghjälp. Ett annat minne från denna parveltid är från mellanstadiet då Barbro Hörberg spelade en tidig morgon i aulan i Nya Maria.
TV-teatern (med fast ensemble) gav mig många upplevelser. Såg nog de flesta.
Från högstadiet minns jag en teaterrepetition på Stadsteatern i Stockholm, Gösta Ekman satte upp pjäsen Mordet på Marat av Peter Weiss. Redan då uppskattade jag att se arbetet bakom en pjäs, hade alls ingenting emot att pjäsen ofta avbröts och detaljer diskuterades. Som Gösta Ekman sa när han vände sig om till oss i publiken: 'Det här är en repetition. Det bästa med det är att ni kanske får se det som är bra flera gånger.'
Under högstadiet blev det mer klassisk musik, jag och en kompis fick låna vår svensklärares abonnemangskort till Konserthuset. Draghjälp - schyst! Han höll också igång klassens litteraturintresse och idkade högläsning en gång i veckan ända upp i nian. På Konserhuset lyssnade jag också i ungefär samma veva på min första rockkonsert utanför skolan - Jehtro Tull. Från Högalidsskolans aula minns jag spelningar med bl.a. Solar Plexus och Landslaget.
Så har det rullat på; en ständig mix av läsning av böcker och poesi, se på teater, lyssna på konserter, se konstutställningar, arbeta med egna projekt, dagligt arbete och insnärjt däremellan - livet.
Denna text skrevs medan Lou Reeds rockopera Berlin från 1973 snurrade.
Jag hade tur, tidigt fick skolan även besöka Stockholms konserthus och vid en barnkonsert fick vi en instrumentgenomgång och lite klassiska snuttar spelade för oss. De här tidiga mötena med teater och musik blev för mig väldigt viktiga av flera skäl. Jag tror att de är lika viktiga idag och för alla skolbarn. Många måste som jag själv arbeta sig in i dessa världar - aktivt välja och söka upp olika kulturuttryck. Då behövs draghjälp. Ett annat minne från denna parveltid är från mellanstadiet då Barbro Hörberg spelade en tidig morgon i aulan i Nya Maria.
TV-teatern (med fast ensemble) gav mig många upplevelser. Såg nog de flesta.
Från högstadiet minns jag en teaterrepetition på Stadsteatern i Stockholm, Gösta Ekman satte upp pjäsen Mordet på Marat av Peter Weiss. Redan då uppskattade jag att se arbetet bakom en pjäs, hade alls ingenting emot att pjäsen ofta avbröts och detaljer diskuterades. Som Gösta Ekman sa när han vände sig om till oss i publiken: 'Det här är en repetition. Det bästa med det är att ni kanske får se det som är bra flera gånger.'
Under högstadiet blev det mer klassisk musik, jag och en kompis fick låna vår svensklärares abonnemangskort till Konserthuset. Draghjälp - schyst! Han höll också igång klassens litteraturintresse och idkade högläsning en gång i veckan ända upp i nian. På Konserhuset lyssnade jag också i ungefär samma veva på min första rockkonsert utanför skolan - Jehtro Tull. Från Högalidsskolans aula minns jag spelningar med bl.a. Solar Plexus och Landslaget.
Så har det rullat på; en ständig mix av läsning av böcker och poesi, se på teater, lyssna på konserter, se konstutställningar, arbeta med egna projekt, dagligt arbete och insnärjt däremellan - livet.
Denna text skrevs medan Lou Reeds rockopera Berlin från 1973 snurrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar