En av de filmer jag såg i helgen var Norwegian Wood som bygger på romanen med samma namn av Haruki Murakami. I flera scener förekommer samtal under regn. Detta fick mig att minnas några av de regn som passerat mig och som har gjort avtryck i minnet.
Det rör sig oftast om sommarregn och i några fall höstregn. Detta är givetvis inte konstigt; regn hör till dessa årstider. Däremot var minnena oftast gamla, regnen hade fallit under mina relativt tidiga år. Framför allt är det minnen av att lyssna till olika sorters regn; lätta sommarregn som faller över och genom lövverken, ett milt smattrande som når mig genom ett öppet fönster ut mot trädgården. Ljudet av regn mot ett tegeltak avlyssnat från ett kök, där vedspisen går på lågvarv, bara tillräckligt för att värma kaffepannan med kokkaffe. Eller under ett asfaltspapptäckt verandatak där vi sitter och ser ut över den regnridå som skiljer verandan från syrenbuskarna. Dessa oftast milda sommarregn minns jag alltså särskilt tydligt; deras början, tilltagande och avtagande för att slutligen mjukt upphöra samtidigt som en solstråle sveper fram över gårdsplanen utanför den öppna dörren till vedboden där jag ibland satt och väntade ut regnet för att åter kunna grensla min cykel och ge mig ut på grusvägarna och parera de nyfyllda vattenpussarna. Luften lite klarare och med nyförlösta dofter, här i min barndoms somrars mormorland.
Det rör sig oftast om sommarregn och i några fall höstregn. Detta är givetvis inte konstigt; regn hör till dessa årstider. Däremot var minnena oftast gamla, regnen hade fallit under mina relativt tidiga år. Framför allt är det minnen av att lyssna till olika sorters regn; lätta sommarregn som faller över och genom lövverken, ett milt smattrande som når mig genom ett öppet fönster ut mot trädgården. Ljudet av regn mot ett tegeltak avlyssnat från ett kök, där vedspisen går på lågvarv, bara tillräckligt för att värma kaffepannan med kokkaffe. Eller under ett asfaltspapptäckt verandatak där vi sitter och ser ut över den regnridå som skiljer verandan från syrenbuskarna. Dessa oftast milda sommarregn minns jag alltså särskilt tydligt; deras början, tilltagande och avtagande för att slutligen mjukt upphöra samtidigt som en solstråle sveper fram över gårdsplanen utanför den öppna dörren till vedboden där jag ibland satt och väntade ut regnet för att åter kunna grensla min cykel och ge mig ut på grusvägarna och parera de nyfyllda vattenpussarna. Luften lite klarare och med nyförlösta dofter, här i min barndoms somrars mormorland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar