Crack |

(Click!) Tog en solofika i den lilla staden. Vid fyrablecket, när fiket stängde, blev det en kortare fotopromenad. Resultatet ser ni här.

När jag letar motiv rör jag mig ofta långsamt; sökande, dröjande, går nära, återkommer. När jag sedan ska fånga den bild jag redan tänkt ut och börjar plåta motiv av det slag som visas här ovan så ger det upphov till fundersamma blickar från folk runt omkring. Vad plåtas? Varför? Här finns väl inget. När bilden sedan visas, helst i ett bra boktryck eller som en print, så tycker många att javisst, där fanns ju en bild. Den såg jag inte. Medan andra åter fortfarande tycker att det inte var värt att fotografera.

Varje bild behöver ett visst format och upplösning för att fungera, dvs för att ge ett intryck, ha en effekt på betraktaren, för att (i bästa fall) starta den fantastiska motor som gör att bilden kommunicerar med betraktaren. En del av skillnaden märker ni om bilden överst först betraktas i det lilla formatet och sedan klickar på den för att se den i högre upplösning. De detaljer i bilden som jag värdesätter kräver dock en ännu högre upplösning - som visar porerna i betongen, känslan av stenarna och gruskornen. Ett hum om detta ges i den undre bilden.

Varför plåtar jag (och många andra) trasiga miljöer i svartvitt? Svaren är många. Ett kort och enkelt är att sådana miljöer är intressantare än felfria nya ytor; det trasiga väcker känslor hos betraktaren, tankar kring minnen och tid. Vi är alla mer än vi tror påverkade av vår vetskap om det förgängliga; vi mumlar alla odödlighetens mantra: Se mig! Minns mig! Jag har funnits!

För mig är alltså bilden ovan mer än dess beståndsdelar; brunn med kupollock, sprucken markbeläggning, cykelställ i betong mot en fond av slammad tegelvägg. Min erfarenhetsbas lägger till en fond av tankar och känslor kring urbanitet, tid, materialitet och textur när jag betraktar bilden.