Trick me. Treat me. Detta gör jag - alldeles själv. Låt oss säga att det började 2007 då jag startade hemsidan och första bloggen, båda namgivna efter mitt ännu så länge virtuella bolag Pretto film. De var då dedikerade åt ett större filmprojekt med titeln Dreams of a Morpheinist/En morpheinists drömmar. Manus skrevs, bearbetades, utvecklades och fördjupades. Det lades dessutom ut i sin helhet på hemsidan tillsammans med några testsekvenser, stillbilder och ljudklipp. Ofta fick jag sedan frågan: Hur går det med filmen? Frågefrekvensen har genom åren sjunkit. Ännu så länge har just den filmen inte blivit gjord - tror jag. Däremot femton andra kortfilmer. Flera av dessa innehåller bilder eller idéer från morpheinistmanuset.
Två nya kortfilmer är, har jag hävdat en tid, på gång; Dialogue for Two Apparatus och Pickup | Tracks. Förra helgen tänkte jag börja med ett sorts manus till Pickup | Tracks. Ett antal bildidéer hade jag redan. Men pennan [sic!] började i stället skriva ner idéer kring en film som utgår från en videosekvens filmad en sommarnatt 2012 - en för ögat osynlig näktergal i ett buskage mot mörkblå natthimmel. För en timme sedan såg jag om filmen Alla är äldre än jag, en film av Martin Widerberg om bl.a. Bo Widerberg. Då dök nya idéer upp som skrevs ner och troligen kan knådas ihop med vad som nu ser ut som den tredje, nya kortfilmen under arbete. Den har arbetstiteln: Näktergalens nattliga ljudlandskap förebådar ännu en gryning.
När jag skriver detta inlägg lyssnar jag på The Knifes nya album Shaking the Habitual, just nu den drygt 19 minuter långa sviten Old Dreams Waiting to Be Realized.
För näktergalsfilmen har jag en idé om ett ramverk som består av en oftast inte insmickrande natur och några ikonbilder av staden. Dessutom några väl utvalda interiörer från en modern våning (lägenhet) - dessa har inspirerats av Strindbergs fascination av de moderniteter som hans sista våning i Blå tornet hade utrustats med; centralvärme, vattenklosett inne i lägenheten, telefon, hiss och de ljud som dessa alstrade - modernitetens ljud. Till detta några metabilder; dior som projiceras på en kakelvägg vars motiv har eller kommer att synas i filmen.
Filmaren Bo Widerbergs far målade tavlor med stor detaljrikedom. I hans tavlor av stadsmiljöer förekom aldrig några människor. De skulle inte vara där, säger han i filmen Alla är äldre än jag, en film som påbörjades av Bo men slutfördes av hans son Martin. Jag har sällan med människor i mina fotografier av byggnader och miljöer. Inte heller Claes Söderquist i sina tre senaste filmer. Men spåren, de oerhörda och avgörande avtrycken av människa, finns ju där, manifesterade i just dessa byggnadskroppar som tillsammans bildar t.ex. stadsrum, projektionsytor för mänsklig aktivitet. Så för mig finns alltid människan med i vad som synes vara bilder där människor lyser med sin frånvaro - de gör just det, lyser med sin frånvaro.
Två nya kortfilmer är, har jag hävdat en tid, på gång; Dialogue for Two Apparatus och Pickup | Tracks. Förra helgen tänkte jag börja med ett sorts manus till Pickup | Tracks. Ett antal bildidéer hade jag redan. Men pennan [sic!] började i stället skriva ner idéer kring en film som utgår från en videosekvens filmad en sommarnatt 2012 - en för ögat osynlig näktergal i ett buskage mot mörkblå natthimmel. För en timme sedan såg jag om filmen Alla är äldre än jag, en film av Martin Widerberg om bl.a. Bo Widerberg. Då dök nya idéer upp som skrevs ner och troligen kan knådas ihop med vad som nu ser ut som den tredje, nya kortfilmen under arbete. Den har arbetstiteln: Näktergalens nattliga ljudlandskap förebådar ännu en gryning.
När jag skriver detta inlägg lyssnar jag på The Knifes nya album Shaking the Habitual, just nu den drygt 19 minuter långa sviten Old Dreams Waiting to Be Realized.
För näktergalsfilmen har jag en idé om ett ramverk som består av en oftast inte insmickrande natur och några ikonbilder av staden. Dessutom några väl utvalda interiörer från en modern våning (lägenhet) - dessa har inspirerats av Strindbergs fascination av de moderniteter som hans sista våning i Blå tornet hade utrustats med; centralvärme, vattenklosett inne i lägenheten, telefon, hiss och de ljud som dessa alstrade - modernitetens ljud. Till detta några metabilder; dior som projiceras på en kakelvägg vars motiv har eller kommer att synas i filmen.
Filmaren Bo Widerbergs far målade tavlor med stor detaljrikedom. I hans tavlor av stadsmiljöer förekom aldrig några människor. De skulle inte vara där, säger han i filmen Alla är äldre än jag, en film som påbörjades av Bo men slutfördes av hans son Martin. Jag har sällan med människor i mina fotografier av byggnader och miljöer. Inte heller Claes Söderquist i sina tre senaste filmer. Men spåren, de oerhörda och avgörande avtrycken av människa, finns ju där, manifesterade i just dessa byggnadskroppar som tillsammans bildar t.ex. stadsrum, projektionsytor för mänsklig aktivitet. Så för mig finns alltid människan med i vad som synes vara bilder där människor lyser med sin frånvaro - de gör just det, lyser med sin frånvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar