Jag befinner mig i Ryssland. Det är tidigt 1970-tal; en ständig kamp mot kommittéer, politruker och medarbetare med tvivelaktig karaktär. En kamp för att få filma. När filmen är klar för att att få den visad och sedan att få den visad och distribuerad utan att vitala scener klipps bort av politiska och andra dunkla skäl. Mängden av att-göra-listor, filmidéer, rollbsättningar, hemfix. Allt ryms i Andrej Tarkovskijs 1000-sidiga dagbok, så som den nu har publicerats i volymen Martyrologion. Året är 1972, hans film Solaris är klar och har visats i Cannes.
Jag har i flera år plågats av vissheten om att människan kan se fram mot de mest fantastiska upptäckter på tidens område. Vi vet mindre om tiden än om någonting annat.Universums principer och drömmen om tiden är viktiga även för mig och inspirerar mina filmer och fotografi. Jag håller fortfarande på att läsa en bok om strängteorin. En enkel bok, om det nu finns. På ingång till handbiblioteket är The End of Time av den engelske fysikern Julian Barbour som hävdar att tiden inte finns; allt är en räcka av alternativa, statiska positioner (min förenkling). Sinnesretande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar