I bokserien Svenskt filmbibliotek utkom under några år på 1950-talet ett antal intressanta volymer. 1956 skrev Peter Weiss den första utförliga boken om avantgardefilm. Ett kapitel ägnas staden som motiv.
''Storstadens rika, motsägesfulla liv, dess puls, dess förbiglidande människoöden har ofta skildrats i film. Det finns en hel flora av dessa verk som bygger på arkitekturens bildverkan, på hantverkets, trafikens och maskinernas rytm, på människornas rörelser och på skiftningen mellan morgon och kväll. Temat är outtömligt, varje dag bjuder staden på nya synvinklar för den som kan se.''
Dziga Vertov grundade 1919 en grupp som kallades för Kino-ögat. De lämnade ateljéerna och arbetade bara med direkta synintryck. För mig är Vertov intressant eftersom han uformade filmens förmåga att associera. Genom att ställa olika - eller besläktade - företeelser mot varandra så påvisades nya sammanhang. En bild på en nybäddad säng ställdes emot en tiggares parkbänk, interiör mot exteriör, formelement kontrasterades etc.
Den första stadsskildringen i USA gjordes 1921 av målaren Charles Sheeler och fotografen Paul Strand. Filmen hette Manhatta, titeln tagen från en dikt av Walt Whitman. 1925 kom filmen 24 dollar Island av Robert J. Flaherty. En film om skyskraporna och i vars skugga ''de [människorna] skrumpnar till dvärgar''.
Walter Ruttman gjorde 1927 filmen Berlin tillsammans med Alberto Cavalcanti. Här förmedlas ett kalejdoskopiskt intryck av staden, inte en berättelse. Filmen vill ge hela bredden av staden, reducerar människorna till människomaterial, arbetar med rytmen som drivkraft - människorna är i stadens och maskinernas våld på olika sätt. 1929 gör Robert Siodmak, Billy Wilder och Fred Zinnemann filmen Menschen am Sonntag. Staden ligger tyst men är bebodd - bakom alla väggar av sten andas människor. På den enda fria arbetsdagen, söndagen, ger sig människorna ut till en strand, för att bada - naturen som avkoppling från staden.
Läs även mitt tidigare blogginlägg om staden som motiv!
1997 ställde Grafikens Hus i Mariefred ut grafikern Palle Nielsens alster i en stor utställning. År 2000 avled han. Precis som avantgardefilmaren Stan Brakhage ville Nielsen få oss att se för att verkligen se - konstnärens viktigaste uppgift. I utställningskatalogen skriver Thomas Kjellgren om Palle Nielsens bilder. Skådeplatsen för bilderna är ofta staden, ''ett människoskapat landskap'', som Nielsen själv beskriver det. I hans bilder finns även människor och maktens kupolbyggnader. Rom kanske är den stad som mest påverkat bildernas byggnadsverk. Han säger: ''Kupolen har betagit mig sedan min barndom invid Marmorkyrkans fot. Kupolen uppträder i auktoritetens stad i templens, bankernas, storvaruhusens, maktens stad, också som älskad form.''
I hans bildsviter finns ett starkt filmiskt drag, en rytmisk rörlighet. Han växlar mellan närbild och panorama.
Han berättar själv i utställningskatalogen om att hus ända sedan barndomen haft en stark dragningskraft. Han skriver själv i Början och efterskrift: '' Begynnelsen var gammal, medan det närvarande, ögonblicket, är som en hård, klar morgon - Utställningsbyggnaden, röd av sol: det runda fönstret - jag stod inför något oändligt gammalt, som rymde ett löfte om något kommande. En oförklarlig, ordlös auktoritet, inte vänlig eller ovänlig, upphöjd över varje vanlig betydelse, ett anrop som angick just mig, anades i dessa ögonblick, i ljusets vila över husen.''
Här kan man titta på Palle Nielsens bilder och få länkar till ytterligare bilder.
''Storstadens rika, motsägesfulla liv, dess puls, dess förbiglidande människoöden har ofta skildrats i film. Det finns en hel flora av dessa verk som bygger på arkitekturens bildverkan, på hantverkets, trafikens och maskinernas rytm, på människornas rörelser och på skiftningen mellan morgon och kväll. Temat är outtömligt, varje dag bjuder staden på nya synvinklar för den som kan se.''
Dziga Vertov grundade 1919 en grupp som kallades för Kino-ögat. De lämnade ateljéerna och arbetade bara med direkta synintryck. För mig är Vertov intressant eftersom han uformade filmens förmåga att associera. Genom att ställa olika - eller besläktade - företeelser mot varandra så påvisades nya sammanhang. En bild på en nybäddad säng ställdes emot en tiggares parkbänk, interiör mot exteriör, formelement kontrasterades etc.
Den första stadsskildringen i USA gjordes 1921 av målaren Charles Sheeler och fotografen Paul Strand. Filmen hette Manhatta, titeln tagen från en dikt av Walt Whitman. 1925 kom filmen 24 dollar Island av Robert J. Flaherty. En film om skyskraporna och i vars skugga ''de [människorna] skrumpnar till dvärgar''.
Walter Ruttman gjorde 1927 filmen Berlin tillsammans med Alberto Cavalcanti. Här förmedlas ett kalejdoskopiskt intryck av staden, inte en berättelse. Filmen vill ge hela bredden av staden, reducerar människorna till människomaterial, arbetar med rytmen som drivkraft - människorna är i stadens och maskinernas våld på olika sätt. 1929 gör Robert Siodmak, Billy Wilder och Fred Zinnemann filmen Menschen am Sonntag. Staden ligger tyst men är bebodd - bakom alla väggar av sten andas människor. På den enda fria arbetsdagen, söndagen, ger sig människorna ut till en strand, för att bada - naturen som avkoppling från staden.
Läs även mitt tidigare blogginlägg om staden som motiv!
1997 ställde Grafikens Hus i Mariefred ut grafikern Palle Nielsens alster i en stor utställning. År 2000 avled han. Precis som avantgardefilmaren Stan Brakhage ville Nielsen få oss att se för att verkligen se - konstnärens viktigaste uppgift. I utställningskatalogen skriver Thomas Kjellgren om Palle Nielsens bilder. Skådeplatsen för bilderna är ofta staden, ''ett människoskapat landskap'', som Nielsen själv beskriver det. I hans bilder finns även människor och maktens kupolbyggnader. Rom kanske är den stad som mest påverkat bildernas byggnadsverk. Han säger: ''Kupolen har betagit mig sedan min barndom invid Marmorkyrkans fot. Kupolen uppträder i auktoritetens stad i templens, bankernas, storvaruhusens, maktens stad, också som älskad form.''
I hans bildsviter finns ett starkt filmiskt drag, en rytmisk rörlighet. Han växlar mellan närbild och panorama.
Han berättar själv i utställningskatalogen om att hus ända sedan barndomen haft en stark dragningskraft. Han skriver själv i Början och efterskrift: '' Begynnelsen var gammal, medan det närvarande, ögonblicket, är som en hård, klar morgon - Utställningsbyggnaden, röd av sol: det runda fönstret - jag stod inför något oändligt gammalt, som rymde ett löfte om något kommande. En oförklarlig, ordlös auktoritet, inte vänlig eller ovänlig, upphöjd över varje vanlig betydelse, ett anrop som angick just mig, anades i dessa ögonblick, i ljusets vila över husen.''
Här kan man titta på Palle Nielsens bilder och få länkar till ytterligare bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar