- asså de burjar ju allti med svart, va
- åkej
- nån text, kanske, å musik, eller ja, jud i alla fall
- och?
- vaddå och? finns inge som heter ''och'', va bara en snubbe på 30-talet i radion som burjade med de, seja och, och i stället för å som man allti hade sagt
- nähä
- JO
- åkej, sen blir'e ett jävla jusspel, eller i alla fall murker å jus åm vart annat, mennskor å rum, till och me steder å stolar å sånt, nästan va fan som helst, gater e vanlia
- de pratas väl oxå
- de pratas väldigt mycke, bla-bla-blä
- jaha
- BLA-BLA
- hur vet man va man ser'å
- good question, skulle jag vilja seja, spikens öga typ
- hur då ra
- asså de sitter ju en massa fluktare i publiken som alla sitter å spenkar på samma fleck
- vaddå för fleck
- duken, de stora vita längst fram
- åkej, som en tavla
- de ser alla de prosessade juset och järnorna går på högvarv å tålkar å fyller i å hittar på en sorts handling, såm åm allt de där hängde ihop, liksåm
- jör de inte de, då
- de vete fan, ibland å visst, järna de liksåm men de behöver inte hänga ihop heller
- låter skumt
- nä bara känslan funkar, då e de bra
- okej, män då ser ju inte alla samma film
- just de, de e de som e grejen, många filmer blir'e, fast samtidigt
- schysst
- men åm alla befluktar en standardrulle'rå, fast samtidigt
- då ser'åm samma film, bara
- boring
- so bloody
- va händer sen
- sen slutar'e
- the end, då
- svartsladd, som när de burjade
- som livet, då
- exakt
- de brukar ju sluta me en film
- jupp, sista rullen
- inte så jävla tokigt då, bio rakt in i evigheten
Detta är en hyllning till författaren och poeten Sandro Key-Åberg som jag och så många andra i min ålder kom i kontakt med redan i skolåldern. Hans prator fångade mig då och det räckte ända hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar