Några korta reflektioner om samstämmiga idéer från film-regissörer jag gärna läser om - förutom att jag gärna ser deras filmer.
I den senaste artikelfloran om Roy Andersson i samband med filmen Du Levande så har jag fäst mig vid hans tankar om drömmen som han använder i Du Levande. Hans tankar om den upplösta tiden i en eventuell tredje film känns också spännande. Detta därför att jag i Morpheinisten använder mig av drömmar på olika plan och även har en syn på Tiden som alltid närvarande i alla sina vanligaste tempus samtidigt - då, nu, sedan.
Kristian Petri ser i en kort artikel i DN likheter mellan den gamla kyrkogårdens husliknande gravmonument i Paris och den levande staden. I Morpheinisten finns en sekvens där gravstenar parallellklipps mot husfasader för att åstadkomma en liknande verkan.
Verner Herzog kan man säga mycket om. Det jag tänker på nu är ett citat från ännu en DN-artikel: "Det är enbart genom att uppfinna, fabricera och iscensätta som man kan nå en sådan grad av intensiv verklighet." Detta gäller ju även Roy Anderssons skäl för att lägga så lång tid på sina studiobyggen för att nå fram till en förhöjd verklighet. "Verkligheten" låter sig ju inte fångas så enkelt som att bara spela in den rakt upp och ner. Detta är fundamentalt i all konst och gäller ju alla delar i filmprocessen, vare sig det gäller ljudet eller någon annan del. Detta ställer även frågan: Hur dokumentär är, och ska, en dokumentärfilm vara? Denna fråga är gammal - skillnaden mellan "verklighet" och "konst". Givetvis ska det finnas en skillnad - vägen dit kan se ut på många olika sätt. Jag tänker på Erland Josephsons replik i filmen Spelar du ikväll? från 2006, när han återberättar vad Tjechov sa om skillnaden mellan teater och verklighet och om vikten att särskilja de båda. Vad han sa? Se filmen! Hyr den t.ex. här!
I Peter Bryngelssons läsvärda bok Filmmusik - det komponerade miraklet kan man bland mycket annat läsa om musik till stumfilm, perioden 1895-1927. Musik vid den här tiden, och framför allt i sydeuropa med en utbredd analfabetism långt fram i modern tid, utfördes tillsammans med en person bakom duken som gjorde ljudeffekter och ibland även läste textskyltarna som en levande voice-over och fungerade tillsammans som en tolkare i realtid av filmens budskap. Detta noterar jag eftersom Morpheinisten tidigt har en serie texter som visas respektive läses, både som en tankemässig bakgrund till några fundamentala uppfattningar om den tid och plats som filmen tillkommit i och som en fördjupad överenskommelse med publiken om den illusionskonst som film är.
Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar