På Pretto films hemsida läggs just nu upp ett klipp betitlat enligt ovan. Denna treminutersfilm, alltså lika lång som en filmrulle super-8 film, redigerades i helgen till den musik som löper genom filmen. Musiken spelades in i fredags med ett gammalt Cubase med hjälp av den ljudbank som följer med till nu aktuella Kore player och mixades i lördags med Samplitude SE No. 9. Bilder valdes ut och redigerades om i några fall och ett videosnapshot taget med en digitalkameras videofunktion letades fram. För- och eftertexter är skrivna med fonten Windsor som Woody Allen använder i nästan alla sina filmer. Pretto? Jajamänsan!
Direktlänk till Screen Tests på Pretto films hemsida.
söndag 27 april 2008
söndag 20 april 2008
Söndagsmatiné
Biografmaskinisten laddade idag in en fransk klassiker, La Belle Captive av Alain Robbe-Grillet från 1983, i Pretto films studiobiograf. Regissören är kanske mest känd som den som förnyade romankonsten på 1960-talet. Då kom hans bok "För en ny roman" ut som blev en ledstjärna för många andra författare och även filmare. Han avled 86 år gammal i februari 2008. Han skrev även manus till den film som kom att betyda mycket för filmskaparna inom den franska nya vågen - "I fjol i Marienbad" i regi av Alain Resnais från 1961. Enligt en DN-artikel den 18 april 2008 tycks dagens filmklimat i Frankrike vara i kris som på så många andra håll.
I korthet handlar det om att försöka fånga det flöde som livet består av, vare sig det gäller i litteraturen eller filmen. Han ville locka läsaren/betraktaren in i labyrinten. En kort översikt av hans författarskap och filmskapande finns i en DN-artikel.
I filmen La Belle Captive fortsätter hans utforskande av detta flöde och icke linjära berättande, intrikat kryddat med handfasta referenser till Magrittes måleri. Läs här en fördjupande artikel om denna film med tonvikt på tavelreferenserna.
Soundtracket till detta inlägg är Van Der Graaf Generators utsökta Pawn Hearts från 1971 i en CD-utgåva från 2005 med fyra bonusspår. Hur de låter går att höra här - rulla ner till avsnittet Van Der Graaf Generator Free Download MP3 (stream).
I korthet handlar det om att försöka fånga det flöde som livet består av, vare sig det gäller i litteraturen eller filmen. Han ville locka läsaren/betraktaren in i labyrinten. En kort översikt av hans författarskap och filmskapande finns i en DN-artikel.
I filmen La Belle Captive fortsätter hans utforskande av detta flöde och icke linjära berättande, intrikat kryddat med handfasta referenser till Magrittes måleri. Läs här en fördjupande artikel om denna film med tonvikt på tavelreferenserna.
Soundtracket till detta inlägg är Van Der Graaf Generators utsökta Pawn Hearts från 1971 i en CD-utgåva från 2005 med fyra bonusspår. Hur de låter går att höra här - rulla ner till avsnittet Van Der Graaf Generator Free Download MP3 (stream).
Och landskapen skall vandra in i mig
Den vackra rubriken skrevs av Plura Jonsson i sin nyutkomna bok Resa genom ensamheten. En rik bok som är ett måste för alla oss som följt Eldkvarn genom det ljuva livet. Just nu snurrar ett av deras högkvalitativa alster, Sånger från Nedergården från 1994, som bakgrund till min läsning av boken. Detta skrivs i all hast under ett planerat läsavbrott.
Nyligen läste jag om en annan man, biografin om Ulf Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den, i tre volymer av Måns Ivarsson. I ett annat liv i en annan tid satt jag en gång i ett kök på Söder och käkade hans egenhändigt ihopsnajdade banan- och chokladtårta till sitt hjärtas dam, dåförtiden. Det var henne jag kände. Hur lever livet nu G? Jag vet väl på ett ungefär, såg dig och din familj i tv-filmen för några år sedan.
I de skälvande slutminuterna av årets bokrea köpte jag på nätet boken Fotograferna av Micke Berg. Han är fotograf och ger i boken en personlig bild av hur fotograflivet såg ut på Söder och andra ställen från 1970-talet och framåt. Här möter vi både kända och mindre kända fotografer och deras slit för att ta sig fram inom och ibland utanför yrket. Han är lite gnällig ibland, Micke Berg, och boken har ganska många korrekturfel men bilderna i boken håller hög klass. Och viktigast: hans råd till alla fotografer inklusive honom själv. Vill ingen ge ut din fotobok? Ge ut den själv! Vill ingen ställa ut dina bilder? Ställ ut dem själv! Det går. Gör!
Alla böckerna behandlar en personlig historia som utspelar sig några decennier bort och fram till idag. Det personliga vävs samman med tidsandan och samhällets utveckling i stort och smått. För egen del tar jag just nu, när detta skrivs, fasta på deras beskrivningar som gäller Söder, min egen hembygd och vars urbana landskap vandrat in i mig för att stanna.
Nyligen läste jag om en annan man, biografin om Ulf Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den, i tre volymer av Måns Ivarsson. I ett annat liv i en annan tid satt jag en gång i ett kök på Söder och käkade hans egenhändigt ihopsnajdade banan- och chokladtårta till sitt hjärtas dam, dåförtiden. Det var henne jag kände. Hur lever livet nu G? Jag vet väl på ett ungefär, såg dig och din familj i tv-filmen för några år sedan.
I de skälvande slutminuterna av årets bokrea köpte jag på nätet boken Fotograferna av Micke Berg. Han är fotograf och ger i boken en personlig bild av hur fotograflivet såg ut på Söder och andra ställen från 1970-talet och framåt. Här möter vi både kända och mindre kända fotografer och deras slit för att ta sig fram inom och ibland utanför yrket. Han är lite gnällig ibland, Micke Berg, och boken har ganska många korrekturfel men bilderna i boken håller hög klass. Och viktigast: hans råd till alla fotografer inklusive honom själv. Vill ingen ge ut din fotobok? Ge ut den själv! Vill ingen ställa ut dina bilder? Ställ ut dem själv! Det går. Gör!
Alla böckerna behandlar en personlig historia som utspelar sig några decennier bort och fram till idag. Det personliga vävs samman med tidsandan och samhällets utveckling i stort och smått. För egen del tar jag just nu, när detta skrivs, fasta på deras beskrivningar som gäller Söder, min egen hembygd och vars urbana landskap vandrat in i mig för att stanna.
lördag 19 april 2008
Tom Waits
Givetvis finns Tom Waits i mina mediahyllor, företrädesvis Stringhyllor, den klassiska med tre hyllpan som vann Bonniers Folkbiblioteks tävling om bästa bokhylla 1949 - eftersom de passar så bra till CD och DVD. För CD-skivor rekommenderar jag att några extra hyllplan inhandlas i någon välsorterad andrahandsbutik. Fem hyllplan i en "trea" ger maximalt innehåll men tyvärr lite för snålt utrymme för fingrarna när en CD ska plockas ut. 1996 gav Kalmar Konstmuseum ut en förträfflig liten skrift om Nisse Strinning och alla hans möbler m.m. "Nisse Strinning bakåt och framåt" är titeln och kan åtminstone köpas på antikvariat.
Waits är en musiker och sångare som bland mycket annat förenar experimentella ljudvärldar med vackra melodier. Jag såg honom på Cirkus i Stockholm 1999. Det var en perfekt kväll för alla som uppskattar hans artisteri. Samma år sattes hans föreställning The Black Rider upp på Dramaten, Elverket som jag också såg. Hans skivor från 1970-talet fram till idag är alla fullt njutbara och åldras inte. Tom Waits olika uttryck, som de har utvecklats och varierats, är unika.
Han har även medverkat i flera filmer och gör en suverän rolltolkning som Renfield i Francis Ford Coppolas Dracula från 1992, en av de bästa filmatiseringarna av en handfull som håller sig nära originalberättelsen av Bram Stoker.
Eftersom Waits är en sällsynt gäst i Sverige så får man nöja sig med att titta på DVD:er från olika konserter eller på några av de dokumentärfilmer som gjorts om honom, som omväxling till skivorna. På Amazon i England finns ett bra utbud.
Waits är en musiker och sångare som bland mycket annat förenar experimentella ljudvärldar med vackra melodier. Jag såg honom på Cirkus i Stockholm 1999. Det var en perfekt kväll för alla som uppskattar hans artisteri. Samma år sattes hans föreställning The Black Rider upp på Dramaten, Elverket som jag också såg. Hans skivor från 1970-talet fram till idag är alla fullt njutbara och åldras inte. Tom Waits olika uttryck, som de har utvecklats och varierats, är unika.
Han har även medverkat i flera filmer och gör en suverän rolltolkning som Renfield i Francis Ford Coppolas Dracula från 1992, en av de bästa filmatiseringarna av en handfull som håller sig nära originalberättelsen av Bram Stoker.
Eftersom Waits är en sällsynt gäst i Sverige så får man nöja sig med att titta på DVD:er från olika konserter eller på några av de dokumentärfilmer som gjorts om honom, som omväxling till skivorna. På Amazon i England finns ett bra utbud.
fredag 18 april 2008
Beatnik kit
Några års helt oplanerat samlande (och som därigenom inte har varit något samlande) har resulterat i följande föremål:
1) PC-spelet The Dark Eye
2) Musik-CD:n Allen Ginsberg Meditation Rock
3) Romanen On the Road av Jack Keruoac
4) Filmen Naked Lunch av David Cronenberg
The Dark Eye kom jag över av en händelse. Spelet kom ut i oktober 1995 och skrevs för plattformen Windows 95. I spelet möter oss en högst kuriös värld och ett persongalleri som etsar sig fast. Handlingen förs framåt av tre olika historier av Edgar Allan Poe. I spelet hör vi William S. Burroughs röst som Edwin och även som en berättarröst. Läs mer här...
Allen Ginsberg spelade in Meditation Rock på Kulturhuset i Stockholm 1983, utgiven av Bakhåll Sound Archive. CD:n, förpackad i en speciell plåtbox, gavs ut 1999. En kortare artikel om Ginsbergs många olika insatser kan läsas här.
Kerouacs mytomspunna roman On the Road kom nyligen ut i en oförkortad, läs ocensurerad, upplaga - The Original Scroll. Här finns också ett flertal introduktioner till texten. Läs mer om romanen här.
Filmen Naked Lunch bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Filmen kom 1991 och rekommenderas starkt. Den blandar Burroughs roman med stoff från hans eget liv.
Det är intressant hur olika saker, som till synes slumpmässigt hamnat i ens hem vid en viss tidpunkt, plötsligt börjar interagera med varandra. Så kan det åtminstone framstå. Den här hör till den och den där har ju en koppling till... Osynliga nätverkstrådar dras och skapar nya tankebanor.
Så återstår frågan: Ska man fortfarande läsa och lyssna på dessa gamla, numera döda, beatniks? Jupp!
torsdag 17 april 2008
tisdag 15 april 2008
Of houses and men
Kommer ni ihåg Plutarchos? Den gamle grekiska författaren och filosofen m.m. som levde i ett förr för länge sedan. Kanske mest känd för sina biografier och jämförelser av greker och romare i boken Parallella liv. Han var också den ultimata essayisten Montaignes favorit.
I en skrift om vedergällning tar Plutarchos upp frågan om stadens och individens identitet. Här kommer han in på vad man numera brukar kalla sega strukturer kontra snabbare förändringscykler. De sistnämnda står människan för; hon kan relativt raskt förändras till nästintill oigenkännlighet. Men stadens identitet är mer stabil. Intressant är att han med staden i första hand avser dess invånare och i andra hand stadens arkitektur.
Givetvis är de båda oskiljaktiga och varandras förutsättningar. Men en stad utan människor, t.ex. en ruinstad, dvs. en stad utan liv, är det en stad? Nå, tillsammans bildar de en levande organism. På samma sätt som de tre fundamentala tempusen då, nu och sedan inte går att särskilja i ett mänskligt intellekt - de interagerar ständigt och står i beroendeförhållande till varandra - så är en stad summan av sitt förflutna, både gott och ont som har passerat. Alla dessa händelser överlagras och blir en del av en odelbar helhet. Om detta har även t.ex den italienska författaren Italo Calvino skrivit i sin bok De osynliga städerna, en läsupplevelse för den som ännu inte har läst den och en bok att återvända till för oss som har plöjt dess sidor ett antal gånger.
Inlägget skrevs till ännu en klassiker, den 2007 utkomna Dylan, Limited Edition, Deluxe Box set, en trippel-CD med Dylan förpackad i en lyxig kartongkassett klädd med röd klot, booklet m.m. och CD-skivor helt i svart och med "skivspår" präglade på etikettsidan likt en gammal vinyl och individellt förpackade i omslag á la vinyl inklusive ryggetikett - nostalgi av den rara sorten. Rekommenderas av Pretto film.
I en skrift om vedergällning tar Plutarchos upp frågan om stadens och individens identitet. Här kommer han in på vad man numera brukar kalla sega strukturer kontra snabbare förändringscykler. De sistnämnda står människan för; hon kan relativt raskt förändras till nästintill oigenkännlighet. Men stadens identitet är mer stabil. Intressant är att han med staden i första hand avser dess invånare och i andra hand stadens arkitektur.
Givetvis är de båda oskiljaktiga och varandras förutsättningar. Men en stad utan människor, t.ex. en ruinstad, dvs. en stad utan liv, är det en stad? Nå, tillsammans bildar de en levande organism. På samma sätt som de tre fundamentala tempusen då, nu och sedan inte går att särskilja i ett mänskligt intellekt - de interagerar ständigt och står i beroendeförhållande till varandra - så är en stad summan av sitt förflutna, både gott och ont som har passerat. Alla dessa händelser överlagras och blir en del av en odelbar helhet. Om detta har även t.ex den italienska författaren Italo Calvino skrivit i sin bok De osynliga städerna, en läsupplevelse för den som ännu inte har läst den och en bok att återvända till för oss som har plöjt dess sidor ett antal gånger.
Inlägget skrevs till ännu en klassiker, den 2007 utkomna Dylan, Limited Edition, Deluxe Box set, en trippel-CD med Dylan förpackad i en lyxig kartongkassett klädd med röd klot, booklet m.m. och CD-skivor helt i svart och med "skivspår" präglade på etikettsidan likt en gammal vinyl och individellt förpackade i omslag á la vinyl inklusive ryggetikett - nostalgi av den rara sorten. Rekommenderas av Pretto film.
söndag 13 april 2008
Söndagsmatiné
Denna regniga söndag bjuder jag mig själv på en DVD-matiné. Jag väljer Lars von Triers Europa från 1991. En film med många kvaliteter, både filmiska och skådespelarmässiga. Inledningens hypnotiska del med Max von Sydows suggestiva stämma förflyttar betraktaren till Tyskland i oktober 1945. Ernst-Hugo Järegård gör här en roll som konduktören Uncle Kessler, en rolltolkning som sätter sig tungt i mig. En del av filmmusiken tar fasta på tågets rytm och leker med och imiterar dopplerffekten från förbipasserande bomklockor, vilket är mycket effektfullt. En del av agerandet sker både mot och med en backprojection vilket tillför nya dimensioner till filmen. Ett delvis grafiskt, svart-vitt foto kombineras med färgsekvenser och bidrar till den egenartade stämning som löper genom hela filmen.
Läs mer om filmen på The Internet Movie Database.
Nu rullar tåget...
Läs mer om filmen på The Internet Movie Database.
Nu rullar tåget...
lördag 12 april 2008
Om Roy Anderssons scenografier
Miljöer som både kommunikativa och stämningsskapande element har alltid varit viktiga för Roy Anderssons filmer, som jag ser det. Inte lika tydligt och uttalat i hans examensfilm från filmskolan, Lördagen den 5.10 från 1969, men visst finns med-vetenheten om miljöernas medverkan i filmen redan där. I En kärlekshistoria och Giliap växer miljöernas betydelse som relief och medaktör till skådespelarnas agerande. Men fortfarande inom ramen för hur många andra filmer hanterar samspelet miljö och agerande. Men där finns en känslighet och medvetenhet om detta samspel.
Nyligen släpptes Du levande på DVD. Som extramaterial finns en för mig, och säkert många fler, stark sekvens med hopklippta scenografier i urval från filmen. Redovisningen är enkel; från en helbild av scenografin gör kameran en utåkning så att gränsen mellan scenografin och studiomiljön synliggörs. I detta möte, i gränslandet mellan det mycket medvetet gestaltade och studiorummets tekniska arrangemang, uppstår något spännande. Hur dessa miljöer ser ut och vilken stämning de förmedlar är känt sedan framför allt Sånger från andra våningen. De minitiöst utprovade och välarrangerade studiobyggena är för mig som arbetar med det byggda kulturarvet i alla dess former, dvs slott och herrgårdar, kyrkor, bostadshus m.m. på landet och i staden, oerhört intressanta.
De urbana miljöer och interiörer, främst från modernismens byggnader som de kom att se ut i vårt svenska folkhemsbyggande och från det sena 1800-talets stenstad, som möter oss i filmen ger en stark närvarokänsla men samtidigt en förhöjd sådan. På samma sätt som i vissa delar av måleriet, som är en viktig inspirations-källa för Roy Andersson, förmedlar filmens sekvenser genom scenografin och inte minst ljussättningen en förhöjd verklighetskänsla. Genom studiobyggena blir det också möjligt att förtäta scenografins innehåll och att ta fasta på det signifikativa samtidigt som miljöerna inte exakt går att återfinna i någon stad, vilket är i linje med att heller inte välja kända skådespelare som "skymmer sikten" för replikerna. Som stockholmare och byggnadsantikvarie kan jag givetvis ändå inte låta bli att koppla ihop och känna igen element från några stockholmsmiljöer. Eller?
Inom den offentliga kulturmiljövården är autencitet ett av flera viktiga värdekriterier. Det är därför intressant att de byggnads-miljöer som vi ser i filmen, vare sig det är en exteriör eller en interiör, känns i magen på mig, en igenkänningens beröring eftersom jag har en egen fysisk och känslomässig erfarenhet av de miljöer som presenteras. När sedan den skapade verkligheten krackelerar vid kamerans utåkning i extramaterialet så skälver den andra verkligheten till.
Hisnande...
Nyligen släpptes Du levande på DVD. Som extramaterial finns en för mig, och säkert många fler, stark sekvens med hopklippta scenografier i urval från filmen. Redovisningen är enkel; från en helbild av scenografin gör kameran en utåkning så att gränsen mellan scenografin och studiomiljön synliggörs. I detta möte, i gränslandet mellan det mycket medvetet gestaltade och studiorummets tekniska arrangemang, uppstår något spännande. Hur dessa miljöer ser ut och vilken stämning de förmedlar är känt sedan framför allt Sånger från andra våningen. De minitiöst utprovade och välarrangerade studiobyggena är för mig som arbetar med det byggda kulturarvet i alla dess former, dvs slott och herrgårdar, kyrkor, bostadshus m.m. på landet och i staden, oerhört intressanta.
De urbana miljöer och interiörer, främst från modernismens byggnader som de kom att se ut i vårt svenska folkhemsbyggande och från det sena 1800-talets stenstad, som möter oss i filmen ger en stark närvarokänsla men samtidigt en förhöjd sådan. På samma sätt som i vissa delar av måleriet, som är en viktig inspirations-källa för Roy Andersson, förmedlar filmens sekvenser genom scenografin och inte minst ljussättningen en förhöjd verklighetskänsla. Genom studiobyggena blir det också möjligt att förtäta scenografins innehåll och att ta fasta på det signifikativa samtidigt som miljöerna inte exakt går att återfinna i någon stad, vilket är i linje med att heller inte välja kända skådespelare som "skymmer sikten" för replikerna. Som stockholmare och byggnadsantikvarie kan jag givetvis ändå inte låta bli att koppla ihop och känna igen element från några stockholmsmiljöer. Eller?
Inom den offentliga kulturmiljövården är autencitet ett av flera viktiga värdekriterier. Det är därför intressant att de byggnads-miljöer som vi ser i filmen, vare sig det är en exteriör eller en interiör, känns i magen på mig, en igenkänningens beröring eftersom jag har en egen fysisk och känslomässig erfarenhet av de miljöer som presenteras. När sedan den skapade verkligheten krackelerar vid kamerans utåkning i extramaterialet så skälver den andra verkligheten till.
Hisnande...
Filmpoesi
Elakt barn har många namn. Så även den s.k. konstfilmen. Den beskylls ofta för att vara skum, hemlig, pretentiös, mumlandes med sig själv, allvarlig och högstämd. Så kan den också vara. För den som söker, men med viss möda, kommer dock ett bredare spektrum att visa sig. Detta oaktat om det gäller ett video-konstverk eller en berättande film.
För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll. Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt - vilket oftast kräver en omväg.
Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!
Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.
För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll. Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt - vilket oftast kräver en omväg.
Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!
Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.
torsdag 10 april 2008
Om likheter
Några korta reflektioner om samstämmiga idéer från film-regissörer jag gärna läser om - förutom att jag gärna ser deras filmer.
I den senaste artikelfloran om Roy Andersson i samband med filmen Du Levande så har jag fäst mig vid hans tankar om drömmen som han använder i Du Levande. Hans tankar om den upplösta tiden i en eventuell tredje film känns också spännande. Detta därför att jag i Morpheinisten använder mig av drömmar på olika plan och även har en syn på Tiden som alltid närvarande i alla sina vanligaste tempus samtidigt - då, nu, sedan.
Kristian Petri ser i en kort artikel i DN likheter mellan den gamla kyrkogårdens husliknande gravmonument i Paris och den levande staden. I Morpheinisten finns en sekvens där gravstenar parallellklipps mot husfasader för att åstadkomma en liknande verkan.
Verner Herzog kan man säga mycket om. Det jag tänker på nu är ett citat från ännu en DN-artikel: "Det är enbart genom att uppfinna, fabricera och iscensätta som man kan nå en sådan grad av intensiv verklighet." Detta gäller ju även Roy Anderssons skäl för att lägga så lång tid på sina studiobyggen för att nå fram till en förhöjd verklighet. "Verkligheten" låter sig ju inte fångas så enkelt som att bara spela in den rakt upp och ner. Detta är fundamentalt i all konst och gäller ju alla delar i filmprocessen, vare sig det gäller ljudet eller någon annan del. Detta ställer även frågan: Hur dokumentär är, och ska, en dokumentärfilm vara? Denna fråga är gammal - skillnaden mellan "verklighet" och "konst". Givetvis ska det finnas en skillnad - vägen dit kan se ut på många olika sätt. Jag tänker på Erland Josephsons replik i filmen Spelar du ikväll? från 2006, när han återberättar vad Tjechov sa om skillnaden mellan teater och verklighet och om vikten att särskilja de båda. Vad han sa? Se filmen! Hyr den t.ex. här!
I Peter Bryngelssons läsvärda bok Filmmusik - det komponerade miraklet kan man bland mycket annat läsa om musik till stumfilm, perioden 1895-1927. Musik vid den här tiden, och framför allt i sydeuropa med en utbredd analfabetism långt fram i modern tid, utfördes tillsammans med en person bakom duken som gjorde ljudeffekter och ibland även läste textskyltarna som en levande voice-over och fungerade tillsammans som en tolkare i realtid av filmens budskap. Detta noterar jag eftersom Morpheinisten tidigt har en serie texter som visas respektive läses, både som en tankemässig bakgrund till några fundamentala uppfattningar om den tid och plats som filmen tillkommit i och som en fördjupad överenskommelse med publiken om den illusionskonst som film är.
Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.
I den senaste artikelfloran om Roy Andersson i samband med filmen Du Levande så har jag fäst mig vid hans tankar om drömmen som han använder i Du Levande. Hans tankar om den upplösta tiden i en eventuell tredje film känns också spännande. Detta därför att jag i Morpheinisten använder mig av drömmar på olika plan och även har en syn på Tiden som alltid närvarande i alla sina vanligaste tempus samtidigt - då, nu, sedan.
Kristian Petri ser i en kort artikel i DN likheter mellan den gamla kyrkogårdens husliknande gravmonument i Paris och den levande staden. I Morpheinisten finns en sekvens där gravstenar parallellklipps mot husfasader för att åstadkomma en liknande verkan.
Verner Herzog kan man säga mycket om. Det jag tänker på nu är ett citat från ännu en DN-artikel: "Det är enbart genom att uppfinna, fabricera och iscensätta som man kan nå en sådan grad av intensiv verklighet." Detta gäller ju även Roy Anderssons skäl för att lägga så lång tid på sina studiobyggen för att nå fram till en förhöjd verklighet. "Verkligheten" låter sig ju inte fångas så enkelt som att bara spela in den rakt upp och ner. Detta är fundamentalt i all konst och gäller ju alla delar i filmprocessen, vare sig det gäller ljudet eller någon annan del. Detta ställer även frågan: Hur dokumentär är, och ska, en dokumentärfilm vara? Denna fråga är gammal - skillnaden mellan "verklighet" och "konst". Givetvis ska det finnas en skillnad - vägen dit kan se ut på många olika sätt. Jag tänker på Erland Josephsons replik i filmen Spelar du ikväll? från 2006, när han återberättar vad Tjechov sa om skillnaden mellan teater och verklighet och om vikten att särskilja de båda. Vad han sa? Se filmen! Hyr den t.ex. här!
I Peter Bryngelssons läsvärda bok Filmmusik - det komponerade miraklet kan man bland mycket annat läsa om musik till stumfilm, perioden 1895-1927. Musik vid den här tiden, och framför allt i sydeuropa med en utbredd analfabetism långt fram i modern tid, utfördes tillsammans med en person bakom duken som gjorde ljudeffekter och ibland även läste textskyltarna som en levande voice-over och fungerade tillsammans som en tolkare i realtid av filmens budskap. Detta noterar jag eftersom Morpheinisten tidigt har en serie texter som visas respektive läses, både som en tankemässig bakgrund till några fundamentala uppfattningar om den tid och plats som filmen tillkommit i och som en fördjupad överenskommelse med publiken om den illusionskonst som film är.
Detta inlägg är återpublicerat från Pretto films gamla blogg.
Riv husen!
Byggnader engagerar. Vare sig de bara står där eller riskerar att rivas. Eller byggas. Just nu rullar en senkommen debatt om det vinnande förslaget till biblioteksbyggnad bredvid Asplunds bibliotek i Stockholm och som innebär att tre befintliga huskroppar måste rivas. Ett svart hotell har tyst växt upp ur marken kring Norra Bantorget. Ännu ett storskaligt hotell byggs i cityområdet just nu.
Alla förändringar ger upphov till reaktioner - vare sig det ska byggas eller rivas. Eller bara handlar om förfall. I städer ger det en särskild känsla att stå på en plats där någonting har rivits - och det gäller ju de allra flesta platser i en stad sett över tid. Starkast känns detta om man har en egen minnesbild av platsen och av det eller de hus som har stått där. Men om området är väl dokumenterat, som t.ex. Klarakvarteren i City, så kan även detta retroaktivt väcka starka känslor hos de som inte var med då. Ett rivet hus, en tom plats ger en stark känsla av förgänglighet. Vi kramar inte bara träd utan även hus. Varför vi gör detta är en komplex fråga, men inte svår att förstå.
Tar man fram äldre kartor över en stad och jämför med dagens utseende så finner man oftast att konstanterna är relativt få och förändringarna långt större än man trott. Men konstanterna finns där och är viktiga - en del av platsens identitet och historia; de sega strukturer som länkar vidare bakåt men också fungerar som ett avstamp mot det som kan komma.
Det enda säkra under historiens gång är förändring. Den finns alltid där, den drivande kraften som omfattar och omskapar Det nya och Det gamla. En avgörande faktor är själva förändringstakten. Den är på djupet viktig för oss människor.
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Alla förändringar ger upphov till reaktioner - vare sig det ska byggas eller rivas. Eller bara handlar om förfall. I städer ger det en särskild känsla att stå på en plats där någonting har rivits - och det gäller ju de allra flesta platser i en stad sett över tid. Starkast känns detta om man har en egen minnesbild av platsen och av det eller de hus som har stått där. Men om området är väl dokumenterat, som t.ex. Klarakvarteren i City, så kan även detta retroaktivt väcka starka känslor hos de som inte var med då. Ett rivet hus, en tom plats ger en stark känsla av förgänglighet. Vi kramar inte bara träd utan även hus. Varför vi gör detta är en komplex fråga, men inte svår att förstå.
Tar man fram äldre kartor över en stad och jämför med dagens utseende så finner man oftast att konstanterna är relativt få och förändringarna långt större än man trott. Men konstanterna finns där och är viktiga - en del av platsens identitet och historia; de sega strukturer som länkar vidare bakåt men också fungerar som ett avstamp mot det som kan komma.
Det enda säkra under historiens gång är förändring. Den finns alltid där, den drivande kraften som omfattar och omskapar Det nya och Det gamla. En avgörande faktor är själva förändringstakten. Den är på djupet viktig för oss människor.
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Christer Strömholm
Man kan säga att det alltid är lämpligt att se på Christer Strömholms fotografier. Därför säger jag det nu. Se dem, läs texter om och av honom. Snabbaste vägen just nu är att ta länken http://www.stromholm.com/index2.htm
Kloka ord: "Ifrågasett"
Christer Strömholm
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Kloka ord: "Ifrågasett"
Christer Strömholm
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Slutstation Slussen
I september 2005 skrev Jonas Thente en artikel om den då lika aktuella Slussen i Stockholm. Hans beskrivning av Slussen som en döende patient och stadens mekanismer är läsvärda. Här finns överensstämmelser med både Italo Calvino och Plutarchos idéer. Och mina egna. Läs den här!
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
Vad är kvällen?
Göran Schildt, den finlandssvenske författaren, skrev 1952 en textkommentar till ett fotoalbum. 1959 gavs texten ut tillsammans med illustrationer av konstnären Roland Kempe. Boken heter Paris' hemliga tecken. I början av boken finns följande avsnitt till glädje för alla oss som är kvällsmänniskor.
"Vad är kvällen? En gradvis befrielse från dagens mångahanda uppgifter, från tvånget att fullgöra ett arbete, att nyttja timmarna som verktyg och att vara till för andra. I den tätnande skymningen lossnar dagens anspänning, timmarna tjänar oss istället för vi dem och hela livet blir lättare att bära. I denna atmosfär andas kvällsmänniskan ut, ingen ställer några krav på honom, och medan hans lyckligare granne efter fullgjort värv sitter i familjens sköte eller kopplar av i goda vänners lag, kokar sig kvällsmänniskan starkt kaffe, tänder arbetslampan och mobiliserar alla sina nyss så vanmäktiga ambitioner för en uppgift som ska hjälpa honom att besegra den fientliga vardagen. --- Timmarna stulna från natten är på ett särskilt sätt tidlösa, de bildar en ö som är skild från vardagslivets kontinent, en ö dit man flyr utan tanke på den svåra återfärden över ett grått och bittert hav. Kvällsmänniskor förblir alltid främlingar i den värld vars kust heter morgonen."
I denna anda växer filmen En Morpheinists Drömmar fram.
Boken trycktes i en upplaga av 1650 exemplar och är en pärla att läsa och att titta i. Ändå kostar den i antikvariat bara omkring 150 kronor. Gå in på Antikvariat .Net och sök fram den, släng iväg en beställning och du har en retrobiljett till Paris!
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
"Vad är kvällen? En gradvis befrielse från dagens mångahanda uppgifter, från tvånget att fullgöra ett arbete, att nyttja timmarna som verktyg och att vara till för andra. I den tätnande skymningen lossnar dagens anspänning, timmarna tjänar oss istället för vi dem och hela livet blir lättare att bära. I denna atmosfär andas kvällsmänniskan ut, ingen ställer några krav på honom, och medan hans lyckligare granne efter fullgjort värv sitter i familjens sköte eller kopplar av i goda vänners lag, kokar sig kvällsmänniskan starkt kaffe, tänder arbetslampan och mobiliserar alla sina nyss så vanmäktiga ambitioner för en uppgift som ska hjälpa honom att besegra den fientliga vardagen. --- Timmarna stulna från natten är på ett särskilt sätt tidlösa, de bildar en ö som är skild från vardagslivets kontinent, en ö dit man flyr utan tanke på den svåra återfärden över ett grått och bittert hav. Kvällsmänniskor förblir alltid främlingar i den värld vars kust heter morgonen."
I denna anda växer filmen En Morpheinists Drömmar fram.
Boken trycktes i en upplaga av 1650 exemplar och är en pärla att läsa och att titta i. Ändå kostar den i antikvariat bara omkring 150 kronor. Gå in på Antikvariat .Net och sök fram den, släng iväg en beställning och du har en retrobiljett till Paris!
Detta inlägg är en återpublicering från Pretto films gamla blogg.
PRETTO films blogg - nu på Blogger
Den här bloggen har funnits i ett år, parallellt med hemsidan med samma namn - prettofilm.se. Här kan den som vill följa arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar.
Bakom namnet döljer sig inget litet, obskyrt och oberoende filmbolag. Tyvärr! Däremot ett samlande namn för ett mentalt och fysiskt projektrum som just nu producerar och spelar in en film med arbetsnamnet En Morpheinists Drömmar. Redan av titeln förstår alla att filmen har hög prettofaktor! På PRETTO films hemsida kan valda delar av filmens tillkomst följas över tid; läs utdrag ur filmmanuskriptet, se stillbilder, montage och videoklipp m.m. som ingår i den kommande filmen.
Äldre blogginlägg kan läsas på PRETTO films gamla bloggadress. Anledningen till övergången till Blogger är tekniska begränsningar på nuvarande webbhotell, bloggdelen.
Bloggen bör alltså läsas tillsammans med hemsidan - det är där bilder, video- och ljudklipp visas. Bloggen uppdateras oftare än hemsidan.
Så, med detta korta intro hälsar jag gamla och nya bloggläsare välkomna!
PRETTO film
Bo G Svensson
Bakom namnet döljer sig inget litet, obskyrt och oberoende filmbolag. Tyvärr! Däremot ett samlande namn för ett mentalt och fysiskt projektrum som just nu producerar och spelar in en film med arbetsnamnet En Morpheinists Drömmar. Redan av titeln förstår alla att filmen har hög prettofaktor! På PRETTO films hemsida kan valda delar av filmens tillkomst följas över tid; läs utdrag ur filmmanuskriptet, se stillbilder, montage och videoklipp m.m. som ingår i den kommande filmen.
Äldre blogginlägg kan läsas på PRETTO films gamla bloggadress. Anledningen till övergången till Blogger är tekniska begränsningar på nuvarande webbhotell, bloggdelen.
Bloggen bör alltså läsas tillsammans med hemsidan - det är där bilder, video- och ljudklipp visas. Bloggen uppdateras oftare än hemsidan.
Så, med detta korta intro hälsar jag gamla och nya bloggläsare välkomna!
PRETTO film
Bo G Svensson