Fredagskväll i betongkojan |

(Click!) De tre skärmarna sprider sitt ljus i rummet och blir den naturliga samlingsplatsen. Tangentbordets dämpade, rofyllda knatter sprider sitt gemyt.

Kojan fylls av röster och musik; än hörs en Kronoskvartett spela The Beatitudes, än á capellasång med Steeleye Span, Kleerup tittar in och drar sin gamla visa Thank God For Sending Demons, Melanie Safka kliver fram ur 1960-talets dunkel och sjunger sin version av Mr.  Tambourine Man. Wildbirds & Peacedrums går plötsligt igång med Ghosts & Pain, Bruno K. Öijer framför En Gång Blommade Trädet.

Skärmarnas ljusflöde börjar flimra och visar unisont den experimentella filmen Schwechater av Peter Kubelka.

Let the Good Times Roll, säger Cornelis från ett hörn.

Dan Andersson sliter plötsligt upp dörren: Vad gör du i min koja? Av genans gör jag sorti genom en spricka i betongen.

Schnittke |

Det kommer att ljuda av Alfred Schnittkes musik i Engelbrektskyrkan i Stockholm den 31 januari. Radiokören firar 90 år, imponerande. Mitt första möte med Schnittkes musik var genom en inspelning på BIS från 1989, Faust Cantata, VII: Es geschah... Det stycket fångade mig liksom mezzosopranen Inger Bloms mäktiga stämma. 

Proof |

(Click!) Det var minnet av någonting annat på den blottade brandgaveln som fångade mig; det mörka avtrycket. Bilden presenterad som från en gunga med betraktarens huvud kastat bakåt.

Svenstedt och Werup |

Im Lauf Der Zeit from CH Svenstedt on Vimeo.

Här har ni möjlighet att se en fantastisk film. Gör det! En nattlig biltur, en roadmovie i Östergötland; CH rattar sin Volvo, i baksätet sitter filmfotografen Errol Tanriverdi. Vi beledsagas av CH:s reflektioner i en välskriven text som framförs av Jacques Werup. Musiken perfekt mejslad av Anders E Larsson.

Läs ett tidigare inlägg om filmen.

Jag läser just nu Werups senast bokalster, Du har funnits här. Poesi på liv och död. En personlig essä om poesin med många goda exempel på vad poesi kan vara. Han berättar bl.a. om sin andra diktsamling från 1974, Tiden i Malmö, på jorden. Fick mig givetvis att leta upp den i bokhyllan, mitt sprättade exemplar köpt för 25 spänn i något antikvariat. Ströläste och blev påmind om hur bra den är - också.

Om Werup kan man läsa i exempelvis detta inlägg. Han dyker även upp i flera andra av mina inlägg. Hur hitta dem? Enkelt - använd sökfunktionen som finns till denna blogg. Ni hittar den till höger på skärmen om ni scrollar ner en bit, strax nedanför Min profil och ovanför Externa länkar. Skriv in sökordet "werup".

Ida |

Den går fortfarande på några biografer, finns på on-demand. Filmen Ida av den polskfödde Pavel Pawlikowski har många kvaliteter; berättelsen, det visuella i form av valda bildutsnitt, det svartvita fotot, det gamla filmformatet 1.33:1, miljöerna. Mycket väl värd att se och känna in.

Slutscenen ackompanjeras av det i film just nu frekvent använda lilla stycket av J.S. Bach, Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ, här i en transkribering för piano. Detta får mig att fundera på min tänkta användning av stycket i Pickup | Tracks. Ges kanske en mer tillbakahållen funktion i filmen, tankarna rullar redan på temat som hörs på avstånd och blandas med helt andra ljud.

Soundtrack denna eftermiddag är The Nordan Suite med Ale Möller, Lena Willemark med flera och inte minst Västerås Sinfonietta. Läs en recension av albumet på den utmärkta Erikssons kultursidor, som jag följer.

Återupplagt |

(Click!) Jag la nyss upp denna bild på Saatchi Art. Jag har haft den där förut men tog bort den för något år sedan av dunkla skäl. Nu får den ligga kvar.

Ett trapphus i ett slitet hyreshus i gamla Tallin. Plåtades 1994 med diafilm, har sedan skannats, färgen har dämpats ner men anas genom det övre fönstret. Vi var några stycken som avvek från gruppen och våra värdar vid en specialresa runtom i Estland. Huset betecknades av värdarna som ett no-no-place. Lite förspikade fönster, ruffigt som mitt gamla Söder på 1960-talet och det kvardröjande förfallet som fortfarande fanns då. En typ av miljö och bild som jag gillar, och några till. Vi är inte många, men vi finns. Och framhärdar.

Vladimir Martynov |

För er som kan lyssna; The Beatitudes som finns med i filmen Den stora skönheten.

Snart kommer ännu en teaser för Pickup | Tracks. Håll ut. Den repliken är riktad till mig själv.

Only Lovers Left Alive |

(Click!) Jim Jarmusch har i sin senaste film Only Lovers Left Alive tryckt in en hel del tankegods om tiden vi lever i, musikindustrin, miljöförstöring, industrinedläggelse, vad som är viktigt, kosmos, kvantfysik och mycket mer. Detta förhållningssätt gillar jag, som framgår av ett tidigare blogginlägg.

Gediget filmbygge, sevärd. Vackert filmad, bra musik, bygger mycket på stämningslägen. En recension som hyfsat beskriver filmen är denna.

Den gamla polaroidkameran är framplockad, ny svartvit film är inköpt för några testbilder som kan bli synliga i nya filmen Pickup | Tracks.

Några bilder från 2014 |

(Click!)

1 januari 2015 |

- Han ljuger!
- Jag kallar det förhöjd sanning.

Jag intar som vanligt min frukost på Pretto films kontor. Ordningen är någorlunda återställd efter gårdagens personalfest och nyårsfirande. Köket bjuder nybryggt kaffe från ett nyöppnat paket Zoegas Intenzo och därtill serveras nygjorda sandwhichar. Ser som frukostfilm om La Grande Belleza. En film som föll många i smaken, däribland mig och Oscarsjuryn.

På bordet framför mig en foliant; faksimilen av Ockulta Dagboken av August Strindberg, skriven 1896-1908. Ett spännande tidsspann sett till de verk A.S. då producerade. Jag bläddrar, jag bläddrar. Ty att läsa Strindbergs piktur är omvittnat svårt, men det går. Tur då att det medföljer ännu en foliant; dagboken renskriven.

Vad resten av dagen bjuder, återstår att se.