(Klicka för större bild.) I serien
Filmkonst har nyligen två läsvärda volymer utkommit. Den ena är (ännu) en nyutgåva av
Roy Anderssons bok
Vår tids rädsla för allvar, första gången utgiven 1995. Här konfronteras läsaren med händelser som det talas tyst om, eller inte alls. Utrotningarna under andra världskriget och medicinska experiment i dess spår, i Tyskland såväl som i Sverige. Ett inlägg i diskussionen om AIDS uppkomst är ett annat ämne som tas upp. Vi får också en inblick i den s.k. komplexa bilden och vad den står för. Här redogör han för den bildestetik som han utvecklat och gjort till sitt signum - där tittaren ges en möjlighet att själv välja vad den vill fokusera på i det ofta komplexa skeende som presenteras på duken.
Björn Runge har skrivit en tredje och avslutande del om filmklimatet i Sverige utifrån egna erfarenheter. Boken heter
Prokrustes säng och tar bl.a. upp filmproducenternas totala fokus på filmmanuskriptet som det avgörande för om en film ska bli gjord eller inte. I texter som utgår från hans senaste, och tyvärr oavslutade filmprojekt
Simon och ekarna, liksom i en dialog mellan en regissör och en producent, belyser han och argumenterar mot det omöjliga i att med ord beskriva och fånga en films själ. Litteratur är en konstart i sig och något som filmen tiderna igenom har lidit av; texten blir viktigare än bilden, det samlade uttrycket av bild, text och ljud. Filmspråket kan och bör vara ett eget språk. Behöver jag säga att jag håller med? Nä.
