Artikeln i dagens DN handlar om svenska kritikerrosade filmer som genom visningar på biograf inte har setts av en så stor publik. Förvånande? Inte alls. Nytt fenomen? Inte heller det. Det handlar här om filmerna
Flickan,
Videoceazy,
Bananas, Apan,
Man tänker sitt,
Broder Daniel forever,
H:r Landshövding och
När jag blir stor. Många menar nog att dessa filmer är smala, vilket gör att många även skulle kalla dem för prettofilmer. Läser man kommentarerna till artikeln så förstärks detta intryck. Men det finns också röster som saknar dessa filmer på den lokala biografen. En springande punkt, som jag väljer att fokusera på här, är alltså valet av distributionssätt - fler och olika former av nätbaserade tjänster efterfrågas. Att enbart släppa smala filmer på biograf är inte vägen som leder framåt, dvs som gör att de som vill se dessa filmer kan göra det oavsett var i landet de bor och inte minst utanför Sveriges gränser.
Den välkände dokumentärfilmaren
Rainer Hartlebs långflm
När jag blir stor har på bio setts av 636 besökare. Det nästintill okända
Pretto film producerar små, obskyra och välvilligt uttryckt smala filmer. En av dem,
Embraced by Time - Remember Us, har via nätet totalt visats över 900 gånger. Utan några andra jämförelser i övrigt så vill jag tro att det finns en global publik även för smala filmer. För att nå denna publik behöver nya system utvecklas och befintliga kanaler vidareutvecklas både för produktion och distribution. Publiken för s.k. smala filmer kommer alltid att vara mindre än för de bredare filmerna - precis som inom andra konstarter. Att dessa filmer behövs liksom att dess publik har rätt att se dem är en självklarhet. Inte minst för att filmerna på sikt, precis som de alltid har gjort, utvecklar även de s.k. bredare filmerna.
